dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Tyson: Die on the Dancefloor
Die on the Dancefloor (album, mp3) Tyson
2012
Back Yard Recordings
9/10

Trans disco express

High Energy möter Don’t You Want Me möter You Make Me Feel (Mighty Real).

Sylvester lever igen. 24 år senare. Med lite remixhjälp från Dimitri From Paris. När britten Tyson Speede släpper sin popalbumlängdsperfekta debut är det nämligen omöjligt att inte tänka på just Sylvester.

Men det är inte det att Dimitri-remixen av After You’re Gone får mig att tänka på en av Sylvesters största låtar. Det är inte det att sättet som Tyson sjunger textrader som I am not afraid to be no one, I’m afraid to be loved får mig att tänka på Sylvesters version av I (Who Have Nothing). Det är inte det att körarrangemangen får mig att tänka på Sylvesters Weather Girls-backup. Det är inte det att hela Die on the Dancefloor är målad i så starka Patrick Cowley-färger att till och med Fred Falke hade tyckt att analogpastellerna är lite väl mycket.

Eller okej, det är precis de här sakerna som får mig att tänka på Sylvester. Men det är inte bara därför. Mer än något annat är det rösten som tidsknyter ihop Tyson och Sylvester. På ett nästan spöklikt sätt.

Under de förhållandevis få år som discon höll världen i sitt platågrepp hann genren spotta ur sig fler fantastiska låtar än någon nog egentligen har fattat. Men under dansgolvets spelande ljus hände det saker också bortom paljetter och väsande hi-hats. Av bara farten hann discon med att riva, eller åtminstone slå upp stora hål, i flera betongfundamentnedborrade barriärer. Barriärer som spärrade av efter klass, ras, kön och sexuell läggning.

Det sistnämnda discoförkroppsligades förmodligen mer än någon annan av Sylvester. I en genre som bitvis tävlade om att gå längst med hudvisande, homosexvibbar och mer eller mindre censurgränsande texter lekte Sylvester betydligt mer sofistikerat med gränserna mellan hetero och homo, mellan kvinnor och män, det androgyna och det tveksamma. En man i högklackat, som dessutom var färgad. Men det var inte bara i sitt visuella uttryck som Sylvester hennade runt, lika mycket blurrade hans röst ut gränserna mellan kvinnligt och manligt där hans kyrkgospelskolade falsett satte sin omistliga Sylvester-signatur. En röst som dessutom, aldrig mer tydligt än på den rätt lysande live-dubbeln Living Proof, var oerhört vacker.

Jag har ingen aning om hur mycket Tyson har pluggat Sylvester i sina dagar. Men röstmässigt låter Tyson som en återfödd Sylvester. Med några klädsamma stänk Jimmy Somerville.

Det, i sig, räcker väldigt långt.

Men när Tyson, tillsammans med Martin Dubka från dansindierockande Cazals lindar in rösten i en orgie av Megatone-hi-energy, Prince tidiga elektrodiscostruttande, åttiotalsfilmmontagemusik, sequencerprogrammerande och precis allt det som gjorde Giorgio Moroders och Donna Summers samarbete så fantastiskt, ja, då är jag hopplöst fast.

Det är som att allt som Lifelike och Fred Falke ägnat sig åt det senaste årtiondet eller så har lett fram till den här skivan.

Det är åttiotalsförmycket av allt. Hela tiden.

Massiva analogväggar. Aaaaa-aaaaa-ooooo-ooooo-AAAAO-AAAAO-körer. Blytunga du-du-du-DUN-DUN-trummor. Ekon av Smalltown Boy-blopp. Bredbent malplacerade Beat It-gitarrsolon. Blappbas. Jag hör nästan Kim Wildes version av You Keep Me Hangin’ On och gitarrstalkerplockandet från Every Breath You Take. On the Radio är inte Donnas klassiker, men väl en knappt ens kamouflerad Big in Japan.

Med framfört av en falsettsvävande och kärlekstörstande britt som ser ut som det bortglömda kärleksbarnet mellan Mike Tyson och Sisqo.

Bara en sån sak.

När Tyson sedan i hetsande Fight (en låt som i ett parallellt universum heter Maniac och görs av Michael Sembello) kastar sig upp på kärleksbarrikaderna och med näven i luften skriker ut ett desperat ”I will fight! Fight! Fight for my right!”, ja, tror jag av Sylvester ler stolt en trappa upp.

Do ya wanna funk with me?

Väldigt, väldigt gärna.

Ola Andersson

Publicerad: 2012-04-10 00:12 / Uppdaterad: 2012-04-10 15:24

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #6315

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig