Man kunde skönja varthän det skulle barka på spåret America på förra Last Days of April-albumet Gooey – en slags förfinad americana kryddad med snygga gitarrhookar. Där 2010 års album, bara där en anmärkningvärt kort tid mellan LDOA-skivorna, bitvis innehöll flörtar till FM-rock och en mer akustisk ljudbild sluter 79 cirkeln.

Här går Karl Larsson all in, skivan är fullpackad med finns passningar till Ryan Adams (introt till What Is Love Anyway), Neil Youngs mer elektriska sejourer (Where We Belong) och allt Evan Dando varit involverad i. Och det är smått briljant utfört.

Med små medel lirkar Larsson ut berättelser om kärlek och förlorad vänskap över kärleksfullt utmejslade melodier. Trots den förhållandevis korta skrivperioden mellan de två senaste albumen känns det som om cite>79 är en genomarbetad historia, fast som ändå lyckats gro till sig, få en karaktär.

Klyschan om mognad är väl nästan att ta i, men jag drar den. Det känns som om Karl Larsson hittat hem. Det är här Last Days of April hittat sitt hem och efter mångårig resa genom hardcore och smutsig indierock har örnen landat.

jag lyfter på hatten. Det borde du också göra.