Det var när jag lyssnade på Rocket Juice & the Moon fina album som jag påmindes om en artikel jag läst i Lira. Den handlade om Fatoumata Diawara och om hur hon växlat från filmens värld till musiken. Jag minns inte detaljerna nu, men jag minns att jag hade tänkt lyssna på albumet. Som så många gånger förr blev det inte riktigt av. Något annat kom emellan. Någon annan musikalisk tråd behövde uppmärksamhet.

Men förra veckan, som en förlängning av Rocket Juice & the Moon var tiden äntligen mogen, tråden redo att plockas upp och följas.

Ofta sitter hon där med gitarren i sitt knä. Plockar, knäpper och sjunger ljuvliga sånger jag inte förstår ett ord av. Hon har rötterna i Mali och Elfenbenskusten, men lever i Paris och det är förmodligen där hennes musik färgats och blandats av västerländska klanger som gör den enkel för en nordbo att ta till sig.

Flera av låtarna rullar på en trivsam, välbekant och mjuk afrofunkbotten, som öppningsspåret Kanou, Mousso och min personliga favorit Bissa. Den senare har en skevare gitarr än många av de övriga låtarna. Som om strängarna spelats trötta och sitter lite lösare än de borde. En orgel lägger mjuka övertoner i skuggan, ett fingerknäpp gör sig påmint genom hela låten och körerna sitter precis där de ska.