När The Williams Fairey Brass Band 1997 släppte Acid Brass blev resultatet både märkligt som fascinerande bra. Tio dansmusikklassiker tolkade av ett bleckblåsband. Väldigt underligt. Väldigt bra.

The Wurst Music Ever har, ordleken i titeln undantagen, egentligen ingenting alls med The Williams Fairey Brass Band att göra. Men när de första sekunderna av samlingen bleckblåser igång rasar hela Acid Brass tillbaka igen. För när postpunknydiscokollektivet Midnight Magic öppnar kvällens dansgolv med sin version av Native Undergrounds Push 4 Love blir det en på alla sätt och vis blåsig historia. Där originalet hade en rätt stramt återhållen ram fyller Midnight Magic hela scenen med instrument och musiker. Det blir ett färgsprakande konfettiregn med ena benet i New York, det andra i Serengeti. Disco och funk. Knorrande maskiner och organisk livekänsla.

Wurst Music såg dagens ljus 2006 när discofantasten Roy Dank använde den för att ge ut edits plockade från discohistoriens skivbackar. Några år senare förvandlades etiketten till något mer än bara en plattform för att leka klipp och klistra med det förgångna. Wurst Music förvandlades mer till ett riktigt skivbolag, med artister som gav ut egenskapat material.

Men hjärtat är detsamma. Det bultar precis lika hårt för discon nu som då.

Nu betyder inte det här att det per automatik blir en tidresa tillbaka till 1979. Det blir egentligen mer en polaroid av det som reste sig ur dammet efter discons kollaps och åren som följde därefter. När discon återföddes i ett antal olika skepnader, som postpunk och de första stapplande housestegen.

När redan nämnda Push 4 Love pumpar ut genom högtalarna kastas vi in i en gul taxi medan det tidiga åttiotalets grovkorniga New York rullar förbi utanför rutan. Tillsammans med The Miracles Clubs I Can’t Help It hoppar vi sedan på ett flyg till housepianots Chicago och ser Frankie Knuckles predika från DJ-båset. Utanför analogdansar Soho808 och Safiyah till tonerna av Reach läckta från ett protohousefönster. Svenska Name In Lights skapar mörk atmosfärhouse mitt emellan Afrika och Tyskland, mellan Jerome Sydenham och Âme.

I Portugal upptäcker Tiago basgången och de ihopklippta handklappningarna från M/A/R/R/S Pump Up the Volume och döper om alltihop till Peanuts Not Working. Nick Chacona och Anthony Mansfield elpistolar trollkarlar i sju och en halv acidwobblande minuter medan Chicago Damn slöflöjtsfunkar fram sin egen Romcom. Och så kan jag snart placera varifrån Ulysses har hämtat basgången till Soular Power.

Nu är det inte så att det är sjuttionio alltigenom fantastiska minuter vi får. Med en snittid över sex minuter per låt halkar vi då och då ner i lite väl tomgångstuggande transportsträckor som med fördel hade kunnat tajtas bort. Men så glädjestruttar Great Weekend igång That’s the Thing (To Do), med ett nyförälskat boogieåttiotal i synkroniseringsperfekt duett med Daft Punks Around the World och jag inser att, jo, det här vill du faktiskt verkligen höra.