Tribes var en helt ny bekantskap för mig när Baby landade på min hallmatta. Aldrig hört talas om, min näthinnan har aldrig noterat bandet. Såhär ett par dagar senare, med skivan som partner i stereon, spelar det verkligen ingen roll ifall jag inte känt till bandet innan, jag kommer glömma dem inom kort. Så pass intetsägande är det.

Det är rock, brittisk rock mind you, som har uppenbara influenser från det tidiga amerikanska nittiotalet (någon som vill ifrågasätta varför detta band får släppa skiva just nu?) där förgrundsgestalterna är R.E.M., Pavement och The Pixies. Alle tre är exemplariska influenser. Tribes lyckas inte göra det rättvisa ändå, på något sätt.

Corner of An English Field har mer gemensamt med Keane än Kim Deal. De nära nog balladlika Halfway Home och Himalaya lämnar en fadd eftersmak i min mun och det känns som man inte vågar ta ut svängarna i musiken.

Det finns viss potential i Tribes, men bandet går på tomgång och vågar inte dra plattan i mattan eller maxa stärkarna. Det finns en stark röst i Johnny Lloyd men man lyckas inte backa upp den.

Nä, det här var ett sömnpiller.Tyvärr.