Jag hittade Common Creature när jag kollade upp Sarah Riedel efter Cornelis vs Riedel. Hon har en sån där röst som påverkar mig. Teatralisk, bräckligt uttrycksfull. Stark och svag. Säker och full av liv. Den där dynamiken som ger extra kraft, extra känsla. Det där som gör att jag älskar Cecilia Nordlund, Anna Järvinen, Lina […][...]

2011. I en av dess variationer. 1. The Rapture – In the Grace of Your Love 2. Apparat – The Devil’s Walk 3. The Soft Moon – Total Decay EP 4. Jamie Woon – Mirrorwriting 5. The Horrors – Skying Så röstade jag i redaktionens varv i år. För ovanlighetens skull hade jag snarare än […][...]

Sista utgåvan av spotifylisteserien Good Shit 2011 landar några dagar efter årsskiftet. Lyssna och njut (med Spotify) Psaul feat. Karma Stewart Slow Dancin’ Saul Williams Dance Mary J. Blige feat. Busta Rhymes Next Level Anthony Hamilton Mad Robert Glasper feat. Musiq Soulchild and Chrisette Michele Ah Yeah Black Star Fix Up Hypnotic Brass Ensemble Kryptonite […][...]

El Columpio Asesino (översättningen är så pueril att det gör lite ont i själen att skriva ut den) är för många årets album i den spanska pressen, som av skäl svåra att definiera, håller hårt i principen att separera årsbästalistorna i ”nacional” och ”internacional”. Möjligtvis på grund av att många spanska band fortfarande har svårt […][...]

Meshell Ndegeocello Weather Det var egentligen bara en enda nyproducerad skiva som totalt fällde mig under förra året. Och det var Meshell Ndegeocellos lågmälda Weather. En skiva som vid första lyssningen kan verka enkel och avskalad, men som i det långa lyssnandet innehåller så mycket mer än det första intrycket skvallrar om. Om jag skulle […][...]

Det är möjligt att det är som det skrivits, att M.E.D. inte är den mest underhållande rapparen eller den störste lyrikern i spelet. Det kan vara så. Men jag är uppenbarligen den otypiske hiphoplyssnaren då. För jag störs inte alls av det. Jag gillar rösten. Det räcker för mig. Lyssnar sällan nära på orden. Kanske […][...]

Unga Växjö-trion Vidunder – bandet bildades för mindre än ett år sedan – debuterar övertygande med sjutumssingeln Asmodeus. Den som har lyssnat på andra svenska akter som Graveyard, Witchcraft och Spiders kommer känna igen den musikaliska terrängen väl. Det är sjuttiotalsrock ut i fingerspetsarna, här med drag åt lite folkrock och psykedelia. Båda spåren – […][...]

Mattias Alkberg AnarkistPå Anarkist cementerar Mattias Alkberg sin position som samtidens främsta svenska låt- och textskrivare och det blir ännu tydligare när man tar del av den hundrasidiga boken som följer med skivan och som innehåller essäer, texter och artiklar han skrivit genom åren. Graveyard Hisingen Blues Det fullkomligt dryper av finurliga melodislingor varvat över […][...]

Vi har hört och sett det förut. Rockduon. Urvattnat och trist för det mesta, gnistrande genialiskt mer sällan. Jeff the Brotherhood kvalar med lätthet in i sistnämnda företeelse. På 2009 års Heavy Days tog man lofi och svängig rockmusik in i finrummet, gav den en finpolering och släppte ut den till den bistra verkligheten. Den […][...]

En av de finaste stunderna på Phosphorescents To Willie är versionen av Permenantly Lonely. Trots att jag aldrig gillat Willie Nelson så hade jag väldigt svårt att motstå Phosphorescents tolkningar. På The Little Willies andra fullängdare är det just Permanently Lonely som utgör höjdpunkten. Bland countryklassiker som Kris Kristoffersons For the Good Times, Johnny Cash […][...]