När The Big Pink släppte A Brief History of Love för ett par år sedan hamnade de i bakvattnet av Glasvegas. De hade några riktigt bra låtar, men det fanns en mättnad hos publiken apropå det tunga, brittiska soundet. När det är tillbaka med Future This är det som om tiden återigen har sprungit ifrån Milo Cordell och Robbie Furze. Med Tough Alliance-sång och klubbljud på burk gör de ungefär samma sak igen, men utan riktigt bra låtar.

Jag blir oerhört uttråkad av att lyssna på Future This. Det är inte bara att det är fel setting att lyssna på dem hemma vid köksbordet, framför datorn. Albumet är rätt trist från första början.

Inledande Stay Gold är inte så dum om man kisar men sedan blir det aldrig riktigt bra. Det är som om det inte går att hitta bandet The Big Pink i musiken. Som om de låtit sig styras av ett sound och inte tvärtom. Det är opersonligt och inte särskilt smart. Låtar som Lose Your Mind, där svängningarna hade kunnat ta låten till en ny nivå, blir snarare en fälla för Robbie Furze, vars sång inte alls hänger med. Och han sjunger genomgående ganska illa.

Hur många gånger jag än lyssnar på Future This så fastnar inte låtarna. Stay Gold och Hit the Ground (Superman) sticker ut, redan inötta efter singelsläppen. Avslutande 77 ger något helt annat än albumet i stort. Plötsligt sticker bandet fram där bakom alla lager, drar ner på tempot och gör något som kan likna en låt.

Det är lite synd på The Big Pink, som med förra albumet visade upp fina poplåtar. Det kommer vara jättemånga som tycker om Future This också, men det är ändå en riktigt trist uppföljare.

The Big Pink Stay Gold, som dom sa i The Outsiders.