När Yelawolf först dök upp i min värld blev han snabbt avfärdad som ointressant rockrappare. Men då han fortsatte att synas på allt från album av Big Boi och Slim Thug och mixtapes av Emilio Rojas blev det omöjligt att inte ge honom en viss uppmärksamhet. Och efter ett par intressanta hiphopinsatser fick jag en känsla för honom som nog är närmast sympatisk. Yelawolf är en udda figur. Inte bara vit utan dessutom iklädd emofrisyr och gräsliga tatueringar. När han sedan blev en lika stor del av nystarten av Eminems bolag, ”shady 2.0″, som Slaughterhouse och Eminem själv kändes det som att kvalitativ avkomma av Alabama-killen inte var omöjligt.

Och så är det officiella debutalbumet här, och jag kan enkelt konstatera att det uppfyller mina lågt satta förväntningar. Det är maffiga produktioner som inte sätter hiphopen i fokus. Men det passar Yelawolf bra med lättlyssnade refränger (även om de mer än en gång är skitdåliga, bästa exempel: Radio) omringade av hans rapverser som, bara man kan acceptera hans röst, sällan går att klaga på. Med bara lite skäms i kroppen kan jag säga att jag gillar billigt catchiga Let’s Roll med Kid Rock.

Yelawolf sjunger både poprock med Kid Rock och flippar crunk med Lil Jon på Radioactive, och båda arenor känns som hemmaplan för honom. Vad det gäller gästerna hade han gärna fått välja bland de som inte är världens mest irriterande. Disneyröstade Priscilla Renea på Made In The U.S.A. är också svårsmält.

Yelawolfs musik är ibland hårdare än vad han ser ut. Growin’ Up In The Gutter har ett beat med vibrerande bas och oroväckande känsla, samt en superarg hook och sociopatiska smygande verser. Jag måste säga att jag gillar det. I samma stil går punkiga Slumerican Shitizen, med en överlägsen Killer Mike. Kul låtar!

Jag förstår inte vad som har hänt med hooken på Eminem och Gangsta Boo-gästade Throw It Up, men i övrigt är låten en höjdare där Yela visar att han har på rapscenen att höra. Stundtals är han faktiskt riktigt intressant som rappare, men jag har svårt att tro att han har tillräckligt bra musiksmak för att få till ett stabilt album. Men med låtar som Everything I Love The Most existerar åtminstone ett litet hopp.

Radioactive är okej, men tråkig trots att jag gillar Yelawolf. Här finns allt enligt den typiska mallen. Refränger som säkert kan roa lyssnaren i ett någon vecka innan man tröttnar, intetsägande mellanspår, experimenten där de enda alternativen är älska eller hata, ett par högkvalitativa låtar som inte går att förneka, och de självklara bottennappen – här i första hand representerat av Good Girl, eftersom ”bitches like love songs”. Yelawolf är söt och snäll och det är så jävla töntigt att jag kräks.

Nedanstående video visar lite av det svåra med Yelawolf. Den där tröjan?