Årsbästalistorna har trillat in sedan tidigt i november. På dagensskiva.com sammanfattar vi året när det är slut och publicerar våra och era bästa skivor i januari. Men först sammanfattar vi årets sista och vårigaste månad.

I’ll Take Care Of U av Gil Scott-Heron & Jamie xx (låt)
Ja, jag vet, det börjar närma sig ett år sedan We’re New Here – albumet där Jamie xx samplar Gil Scott-Heron – släpptes, men först i December fick jag upp ögon ordentligt för det. När jag läste de sista sidorna i Jonathan Franzens fantastiska roman Freedom några dagar innan jul gick I’ll Take Care Of You på repeat i bakgrunden. Den vemodigt ensamma gitarrslingan, Scott-Herons varma röst, den uppriktiga välviljan; allt passade så fint till den vackra avslutningen av denna – i dubbel bemärkelse – stora roman. Ska en låt spelas vid tolvslaget på nyårsafton är det denna. Och snälla, tajma den första raketen (som inte ska sjutas upp en sekund innan 00:00!) med att gitarrslingan kommer in! (Anton Wedding)

Drive Soundtrack (album)
Min december har präglats av soundtracket till filmen Drive. Överhuvudtaget har 2011 innehållit mycket lyssnande på soundtrack, allt från John Barry till Johnny Greenwood men det var inte förrän i december som Drive nådde mina öron och ögon. Ett soundtrack som doftar bensin och 80-tal. Sällan har musik varit så perfekt i sitt sammanhang. Det går från bitterljuvt till våldsamt vackert lika snabbt som the Driver går från en öm kyss till att krossa en skalle. (Marie Lindström)

My Morning Jacket iTunes Session (jul-ep)
Jag vet inte riktigt hur det hände men plötsligt var My Morning Jacket där igen. Med julens finaste ep. (Maria Gustafsson)

Mariachi El Bronx och The Bronx (konsert)
Jag ser alldeles för lite levande musik nu för tiden. Besöket på Musikens hus i Göteborg var ett välkommet avbrott i den nedåtgående spiralen. Att äntligen få se The Bronx live gjorde min musikdecember. Matt Caughtrans fånigt lyckliga leende under uppvärmningen med Mariachi El Bronx och alla de 30-plusare som fick uppleva sina tonår igen med fötterna i luften, surfande på tryggt uppsträckta armar. Det var fint.
(Patrik Hamberg)

The Weeknd Echoes of Silence (album)
Jag gillar att en artist som hinner bli så uppskriven under sitt debutår inte ”släpper” något alls, men ändå släpper tre album. Alldeles själv. Och ändå tar sig upp på många årslistor. Det är nya tider nu. (Kal Ström)

Common feat. Nas Ghetto Dreams (bättre sent än aldrig)
Förstår inte riktigt hur jag lyckades missa den här hårdslående bomben från Common. No I.D. parar ihop skräckfilmspianovibbarna från Wu-Tang Clan och det obönhörliga supersvänget från DJ Premier och ger oss hiphop när den är ungefär som bäst. En perfekt slammerkaskadsscenografi till Commons och Nas ordbollande. (Ola Andersson)

Vecka 50
Svältfödd på livemusik som jag är när jag bor i mörka Smålandsskogen, var det en ren ynnest att jag fick en rejäl dos konserter vecka 50. Kvelertak, The Secret och framför allt Toxic Holocaust på KB på tisdagen, Mariachi el Bronx och The Bronx på Debaser Malmö på onsdagen och Vånna inget på finfina Kafé Deluxe i Växjö på lördagen gjorde min månad. (Tomas Lundström)

Toxic Holocaust (live)
Båda kollegorna Lundström och Hamberg nämner här ovan två kvällar då ruskigt bra livemusik strömmade från scen och jag skriver under på varenda ord. Ur dessa två kvällar väljer jag ändå Toxic Holocaust som höjdpunkt. Kvelertaks turnépaket, som drabbats hårt av att Trap Them inte ingick i turnéns lineup som utlovat (en av anledningarna till att jag ens gick på spelningen), tände till när Portland-trion äntrade scen och bjöd på en stor dos blixtrande thrash. Bländande. (Jonas Appelqvist)