När jag satte mig ner i en av fotöljerna på biografen Kino i Lund för ett par timmar sen hade jag inte en tanke på att skriva en recension om den Hans Appelqvist-konsert jag kommit dit för att se. Men ungefär en halvtimme in i setet inser jag: det här är för bra för att inte skrivas om, så nu blir det i alla fall några i all hast nedrafsade ord.

I Kals recension av Hans Appelqvists kritikerrosade senaste album Sjunga slutet nu kan ni läsa om hur albumet är ett soundtrack till en kortfilm som Appelqvist själv regisserat. Inför dagens konsert har filmen har visats på Kino sedan den 17 Februari. Jag har tyvärr inte haft tillfälle att se filmen ännu, men brottsstycken av den – i sällskap av korniga bilder, illustrationer av spermier som rör sig mot ett ägg, geometriska former m.m. – projiceras på bioduken bakom Appelqvist medan han spelar. På scenen har han bara en gitarr, en laptop och diverse rekvisita som sällskap och ibland, när han inte behöver spela eller sjunga, sätter han sig ner på golvet framför oss och tittar mot duken, blir en del av publiken.

Lika mycket som jag är fascinerad över att Hans Appelqvist lyckas kombinera musik och visuell show på ett övertygande sätt – i de flesta fall är idén bätte än det faktiska framförandet, om ens idén är bra – är jag fascinerad av hur han lyckas pressa ihop så vitt skilda musikstilar till något sammanhängande. Det är jazz, pop, folk, blues, visa och ibland lutar det till och med mot black metal. Det är avantgardistiskt på samma gång som det är tillgängligt. Showen tar med oss på en – för att använda en sliten liknelse – resa som tycks handla om något så omfattande som människans förutsättningar.

I avslutande När Solen Dör sjunger Appelqvist ”det piskar av färska grenar som…”, sen stannar han upp och ser fundersam ut. ”Ja, vad var det nu grenarna gjorde”. Publiken skrattar och Appelqvist ursäktar sig och klagar på hur minnet blir sämre med åldern: ”det är ju så, hjärnan förstörs”. Sen tar han om låten från början.