Omslaget till Big Fox debutalbum får mig att tänka på Patrick Wolf. Innehållet – fina popmelodier och vardagliga iaktagelser av världen och tristessen – påminner mig mer om Regina Spektor och ibland Jens Lekman. Inget nytt under solen alltså. Men ganska bra är det ändå. Inget fantastiskt men ett sånt där debutalbum som – som en vän uttryckte det – är ganska lagom bra.

Några höjdpunkter:
- Texten till inledande Boring Ones. En hyllning av tråkmånsarna som går hem tidigt från festen för att: ”There’s a day tomorrow to. Good night”, som retar sig på medpassagerarna på bussen som pratar om pojkvänner och ligg samt läser upp sina sms högt. ”Oh, please say that time will come for the boring ones”. Jag ler igenkännande.

- Arrangemanget till samma låt: det statiska syntkompet, de vemodiga stråkarna, den försiktiga marimban och bäst av allt – det rostiga stränginstumentet som ligger i bakgrunden och gör ljudbilden vackert skev.

- Dear Therapist: skivans bästa låt. Fritempot i början. Charlotta Perers ensamma röst. Stråkarna som smyger sig in och långsamt långsamt bygger låten mot sitt klimax tillsammans med en orkestertrumma. Det vädjande: ”Pleeeeease, tell us what to do.Gåshud.

- Det Jenny Wilsonska svänget i Saturday.

- Alla ylande slidegitarrer på hela skivan!

Nackdelarna då?
Tja, egentligen handlar det bara om att Big Fox inte riktigt når hela vägen. Inte ännu i alla fall. Det här är ett fint debutalbum från en artist som förhoppningsvis växer.