Pon De Replay, SOS, Unfaithful, Umbrella, Don’t Stop The Music, Hate That I Love You, Disturbia, Take A Bow, Rude Boy, Russian Roulette, Hard, Only Girl (In The World), S&M, Man Down, What’s My Name?, Love The Way You Lie.

Och så nu, We Found Love, You Da One och Talk That Talk. Jay-Z gästar titelspåret och är äntligen knäckande bra igen. De båda visar upp samma feta attityd och lyfter låten fantastiskt högt. Detta trots nödlösning på textförfattandet (”One and two and three and four” är inte ett imponerande sätt att starta verser på.)

Rihanna snittar nu tre hittar per skiva (ett snitt som kommer växa för varje album eftersom hennes två första inte styrde upp någon hype), av vilket hon har släppt sex stycken sedan hon debuterade som sjuttonåring 2005. I år rankades hon som mest delad på Facebook. Att Rihanna är en av världens största artister är ett faktum. För mig är hon nog allra störst. Inte så mycket för att jag gillar hennes musik som för att jag blir överväldigad av hur hon alltid är där, och alltid välförtjänt på topp. Rihanna är världsledande i sin genre, hon gör fantastisk musik. Den är oftast lättsam, därför blir den så populär, och kanske falnar den i längden, men innan det hinner hända kommer hon alltid med något nytt. Redan nu går det att lyssna nostalgiskt på Rihanna.

Förutom det här albumets tre största, redan nämnda, låtar finns ett par till som det kan bli megahits av. Underbart störiga Cockiness (Love It) och klubbsprängaren Where Have You Been borde bli singelsläpp. Fler låtar slår lika högt hos fansen, men kommer antagligen inte göra standardiserad Rihanna-succé på radio. Rated R:iga Roc Me Out, powerballaden Drunk On Love (för mycket Disney för mig dock) och det obligatoriskt karibiska inslaget, Watch N’ Learn. Tråkigt är dock att The-Dream-producerade Birthday Cake bara är 1.20 lång och tar slut just när det börjar bli bra på riktigt.

Talk That Talk är mycket lik förra årets Loud. Samma stil, lika porrigt, lika bra. Men Rihanna som artist fortsätter framåt i rasande fart.

Hur står sig då själva albumet i jämförelse med Rihannas toppade karriär? Väldigt bra faktiskt, även om det märks att Rihanna inte är en albumartist. Det är hittarna som gäller, men när en skiva till 80 % är fylld av dem blir den givetvis riktigt bra. Det som saknas är kanske känslan av att det är album, och inte en hitsamling. Det hade varit att föredra, det vet jag eftersom Rated R fortfarande är Rihannas allra bästa album av just den anledningen. Men att vara något annat än nöjd över att varje jävla år få en ordentlig bunt R&B-låtar av en brud som alltid går sin egen väg går inte.