På första skivan gick det från botten till toppen fler gånger än jag kunde räkna. Fast att det inte fanns några som helst tecken på att de passade ihop vägrade den överlägsna, fantastiska, Drake släppa taget om den kaxige och okunnige Drake. Han som lyckades förstöra allt som var fint så fort han öppnade munnen och öste fruktansvärt dålig rap över fruktansvärt bra produktioner.

På uppföljaren följs de fortfarande åt, men den här gången är den lyckligtvis den bra Drake som oftast styr skeppet. Take Care är väldigt, väldigt mycket bättre än Thank Me Later. Till och med när Drake börjar rappa på inledande Over My Dead Body är han inte längre katastrofdålig. Långt ifrån faktiskt. Han gnäller inte lika mycket, hans prat om det svåra att hitta godhjärtad kärlek på en strippklubb stör mig inte. Det spelar ingen roll vad han säger, det spelar bara roll hur han låter. Och det låter bra. Han har mognat och ger oss mer sång, med den där oerhört drömska rösten, än rap. Över skivans ofta enkla men perfekta beats flyter han på sitt unika sätt från rap till sång (Practice är bästa exemplet) och jag älskar det.

Det är mycket som är annorlunda från Thank Me Later, där jag la mycket vikt i hans texter oavsett vilket håll det gick åt. Mycket av det dåliga kom ifrån usla rader där Drake låtsades vara något han inte än var, och det allra bästa var tack vare fantastiska metaforer och stundtals ren poesi. Här är det ingen rad som får min hud att knottra sig, utan det är istället helheten som håller om mig.

Duetten med Rihanna gör mig gråtmild. Texten har i alla fall hittills varit ointressant. Allt handlar om känslor och det finns mycket känsla här. Rihanna är världens mest spännande artist för hon är ju i princip bipolär. Hon kan flippa från det ena till det andra med enorm intensitet och man kan aldrig förbereda sig på det. I Take Care gestaltar hon den likgiltiga oro som vi är för matta för att reagera på, men som finns inom oss och till slut sprider sig till allt. Det är vad jag hör och känner.

Take Care är tillsammans med albumets känsligaste, långsammaste och mest lenröstade låtar som Marvins Room, Shot For Me och Doing It Wrong albumets höjdare. Mycket bra är även hitten Headlines och Nicki Minaj-gästade Make Me Proud, och i slutet blir det ännu en naken stund när Drake pratar över Look What You’ve Done.

Jag vet inte hur länge Take Care kommer hålla. Det är ett väldigt stämningsfullt album som är helt fel att spela i de flesta normala sammanhang, men som soundtrack till missmodiga höstdagar är det åtminstone hittills klockrent. Antingen svagt i bakgrunden eller på högsta volym i fullt fokus.

Av de sjutton låtar som finns med på albumet inträffar det givetvis flera gånger att kvaliteten sänks. The Weeknd sjunger på Crew Love och låten har stunder då den är skivans bästa, men när beatet mäktigt pumpas upp för att ibland sluta i horribel autotune blir det dåligt. Lord Knows är alldeles för bombastisk för Drake att hålla ihop och lätt hetsiga Underground Kings är menlös. Däremot är Drake inte ens nära de bottennapp som tog över Thank Me Later.

Däremot blir Drakes röst fortfarande jobbigt bräkig för ofta, mest märks det givetvis när beatsen lämnar den suggestiva ledsna (på ett bra sätt) mall de oftast följer. Då sätter ”Drizzy” flera klockrena nollpoängare. Jag fattar fortfarande inte hur han lyckas vara så dålig när han är så bra. Det är verkligen stora kontraster, jämför till exempel fantastiska The Real Her (som dessutom André 3000 äntligen är sig själv på) med det misslyckade snabba flowet på HYFR eller rappen på inte så känsliga We’ll Be Fine.

Hopp har dock infunnit sig även på rapsidan. När Drake rappar bra visar hans sig i sin mest fulländade skepnad, och då är man bra övertygad. Jag säger som jag sa sist det begav sig. Drake har ett perfekt mästerverk i sig och jag hoppas att han någon gång lyckas ge det till oss. Han var nära nu.