När jag försöker erinra mig lyckade dubbelalbum blir listan inte särskilt lång. Men bland dem jag kan komma på tänker jag kanske främst på The Clashs fulländade London Calling, som när allt kommer omkring bara var ett dubbelalbum när det släpptes på LP. Med sina dryga 60 minuter platsar alla låtarna på en CD-skiva. Andra och längre exempel finns såklart: The Beatles The Beatles (”The White Album”) eller OutKasts Speakerboxxx/The Love Below.

Men hursomhelst är det stora problemet med dubbelalbum att kvaliteten måste matcha kvantiteten för att hålla lyssnarens intresse uppe. Missförstå mig inte, jag tycker att musik måste få ta sin tid. Om ett album behöver 80 minuter på sig för att bli ett mästerverk får det ta den tiden. Men det räcker inte med stora ambitioner för att skapa ett bra album, det krävs också minst lika delar distans till och närvaro i musiken. Anthony Gonzales M83 verkar ha stora ambitioner med Hurry Up, We’re Dreaming och närvaron är det inget fel på. Däremot verkar han inte ha betraktat sitt skapande utifrån. Kanske hade han då kunnat konstatera att Hurry Up, We’re Dreaming hade blivit ett mycket bättre album om han hade kapat hälften av låtarna.

Hurry Up, We’re Dreaming befinner sig någonstans mittemellan modern shoegaze och Coldplays dånande arenarock. Det är ingen ovanlig kombination idag och det finns inget som säger att det inte skulle funka. Ibland funkar det fint också. Som i de två inledande spåren: Intro (ft Zola Jesus) och den fantastiska partydängan Midnight City. Två mycket bra låtar som tyvärr drunknar i helhetsintrycket jag får av att i över sjuttio minuter få denna mastodontmusik av så varierande kvalitet nedtryckt i halsen.

Halvvägs in i albumet är jag så trött på maxade gitarrer, gigantiska syntljud och åttiotalstrummor att jag till och med har svårt att uppskatta de låtar som verkligen är bra. Istället för enskilda låtar blir de en del av det jämntjocka, inklämda som de är mellan ytliga och tråkiga utfyllnadslåtar. De korta instrumentala låtarna, som kanske egentligen borde fungera som tillbakalutade andningspauser på albumet, blir bara störande moment som förlänger transportsträckan till slutet.

Hurry Up, We’re Dreaming hade verkligen tjänat på att vara 20-30 minuter kortare. För jag måste ge albumet det att det faktiskt har sina poänger. Det finns också något vackert i det storslagna i låtar som Splendor eller Steve McQueen, som kanske hade fått komma mer till sin rätt på ett normallångt album.

Men ler jag stort när jag läser artikeln Why the new M83 album is kinda boring & pretentious från den satiriska bloggen Hipster Runoff. Elakt men roligt. Och bakom de onyanserade pikarna finns stora korn av sanning.