Albin Gromer spottar ur sig en singel lite då och då. Jag tänker att han lever något sjukt spännande liv och att han då och då när andan tränger på går in i någon vindsvåningsstudio och bara sätter en låt på första tagningen. Sedan går han ut igen och förmodligen till ett dansgolv där han dansar som en jazzkatt. Och struntar fullständigt i att jag sitter här och är frustrerad för att jag vill ha ett album. Det här lämnar mig önskande.

Det finns en nerv i Gromers musik och ett löfte om något bättre. I stil med hans tidigare skånska flirtande ljuva epos är Så många gånger en liten pärla som låter som ett svettig natt i någon söder. Ett disco där tiden snurrar några hundradelar långsammare. Ett ställe där man vill stanna kvar och dansa hela natten.