Det är bara att erkänna att jag var alldeles för ung när Henric de la Cours Yvonne hade sin storhetstid, oavsett det faktum att vi är från samma stad. Det hanns inte med. Strip Music erbjöd ett par snabba blixtnedslag, men tappade snart farten.

Solo lutar de la Cour sig mot okomplicerade, ganska grunda beats, med avstampet fortfarande självklart i svartrocken, men utan att vila mot mullrande ljudväggar. Produktionen är relativt simpel och avskalad, ibland lite väl så – med de röstresurser Henric de la Cour är i besittning av i åtanke, så hade han utan tvekan klarat en lite större utmaning. Det hade inte nödvändigtvis blivit gothpannkaka.

Vi har många referenser gemensamt, Henric de la Cour och jag, men ändå hittar jag inte riktigt nyckeln till albumet. Dracula är antagligen den självklara ledstjärnan (även om jag är mest förtjust i Bedtime) tillsammans med My Machine, men där någonstans vid mitten av albumet, efter 80s slutar det att hända saker. Jag har absolut inga problem med att vräka mig i åttiotalet eller valfri bleksminkad pastisch, snarare tvärtom, men de la Cour erbjuder paradoxalt nog för lite att bita i. Oavsett hur självklar han själv är, känns backdropen alldeles för blek, för lättsmält och ibland till och med irriterande. Blodfyrverkerierna går liksom av på mitten. Järnbrist, om man så vill.