Den senaste månaden har jag lyssnat intensivt på Smogs skiva Wild Love från 1995. Det var faktiskt den första skivan jag hörde med Smog men som jag då avfärdade – kanske var jag inte mogen för en av Bill Callahans (Smog använde han då som pseudonym) mörkaste och på sina håll mer svårlyssnade skivor. Låtar som titelspåret, Sweet Smog Children och The Candle avskräckte mig från att lyssna vidare men det dröjde inte länge fören jag kom över skivan The Doctor Came at Dawn och blev helt frälst på Smogs musik. Det mörka och akustiska som genomsyrar The Doctor Came at Dawn fick mig att associera till ett mer klaustrofobiskt och deppigare Neutral milk hotel (kanske berodde detta mest med inspelningen att göra där det enkla och lofi-aktiga fick vara i fokus) och jag älskade det. Jag lyssnade vidare på Smogs stora diskografi men avstod från Wild Love tills långt senare.

Det dröjde inte många genomlyssningar fören jag insåg att Wild Love i själva verket är en av av Bill Callahans största stunder som låtskrivare. Efter jag kommit under den svåra ytan upptäckte jag relativt traditionella poplåtar med några av Callahans bästa texter blandat med instrumentala spår. Jag kan inte riktigt beskriva vad som gör Wild Love så bra, kanske är det att Callahan börjat använda sig mycket av en cellist som gör det så tilltalande eller så är svaret helt enkelt att det är så många fina låtar. Lyssna själv på låtar som Bathysphere, Be Hit och min favorit It’s Rough – det går att konstatera att Wild Love är en av hela 90-talets bästa skivor.

Jag lyssnar ständigt på Callahan med en något orolig känsla, en nervositet som har med dramatiken han ofta bygger upp. En dramatik som i vissa stunder går att likställa med stråkarna i Einstürzende Neubautens The Garden. Lyssna bara på Moved In, inledningsspåret från The Doctor Came at Dawn där en akustisk gitarr och en cello aldrig låtit så skrämmande, någonting som förstärks när Callahan avrundar låten med att sjunga:

And I hope you don’t mind
If I grab your private life
Slap it on the table
And split it
With a knife

Jag tycker dock inte att det skrämmande inslagen gör Callahan till den stora musikern jag ser honom som. Nej, hans storhet och behållning är hans kärlekssånger som gör honom till vår tids bästa crooner. Det räcker med tre ackord, ett enkelt plock och hans nästan löjligt avspända röst för att förstå att kärleken han sjunger om är ärlig och äkta och även om texterna kan tyckas banala ur sitt sammanhang så är de motsatsen tillsammans med musiken:

Well it’s been seven years
And the thought of your name
Still makes me
weak in the knees

All Your Women Things

Kärlek är ett centralt ämne för Callahan även om den är olycklig men det är inte det enda han sjunger om. Texterna handlar om allt möjligt, allt ifrån tillvaron ur en fågels perspektiv till grekisk mytologi och vad texterna än handlar om så lyssnar jag uppmärksammat för det är någonting i hans tonfall som får det att låta som att varje ord är av högsta betydelse. Kanske är Callahans texter just det som gör honom så unik. Hans texter är som dikter och novellfragment som ändå låter helt naturliga och opretentiösa i sin kontext. Detta är kanske som tydligast i Too Many Birds från Sometimes I Wish We were an Eagle där Callahan suggestivt vecklar ut textraden If you could only stop your heartbeat for one heartbeat till ett långsamt komp som det naturligaste i världen. Oemotståndligt är ordet.

Den croonern möter vi dock inte mycket av på Wild Love. Callahan sjunger istället med olika filter på rösten, sluddrigt ibland och nästa stund nästan överdrivet tydligt, som han vill att vi ska uppmärksamma vartenda ord som kommer ur hans mun. Jag tilltalas av den sparsmakade produktionen och de intressanta (oftast otäcka) texterna. I Be Hit sjunger Callahan upprepande om hur Every girl I’ve ever loved has wanted to be hit och i Sleepy Joe går texten:

You say you feel like you’re dead
Oh well, I think it’s just those books you read
You say you can’t feel a thing
I’d like to break a chair across your back
And throw you in the ocean

Callahans musik kan till en början verka svår, pretentiös och mörk och på många sätt och vis är den just detta. Även hans stora skivkatalog är av ojämn kvalité vilket kan göra det svårt att lyssna in sig men trots detta så är hans musik ändå inte svårtillgänglig. Till och med på mörka Wild Love finns det lättlyssnade låtar som instrumentala The Emperor och avslutande Goldfish Bowl, Callahan är inte svår som han kan verka.

Jag tror han kan tilltala både indiepoppare och Johnny Cash-fans för att han har så många olika dimensioner i sin musik. Jag rekommenderar Wild Love som inkörsport till Callahans vackra musikaliska universum eftersom den visar upp det komplexa och varierande i hans musik. Det finns mer lättlyssnade verk som Knock Knock och Sometimes I Wish We Where an Eagle men Wild Love ger en mer komplett bild av Callahans musik. Jag tycker alla ska ge honom en chans för under den något svåra ytan finns en av de bästa låtskrivarna av den moderna tiden.