Från Stockholm kommer bandet My God Damn Territory och Revenge of the Defying Association är dess andra skiva. Eller band och band. Snarare verkar det vara ett musikaliskt kollektiv som kretsar kring duon Mark Pettersson och Anders Dahlgren, medan övriga inblandade agerar mer i periferin.

Bandets lösa former smittar av sig i musiken. Den antar en form som närmast kan beskrivas som ett collage. Pettersson och Dahlgren verkar komma med idéer och impulser som sedan växer fram till musikstycken. Jag väljer medvetet att kalla det stycken, för några traditionella låtstrukturer handlar det sällan om. Musiken är till stor del instrumental och de gånger den har försetts med röst handlar det lika gärna om att recitera som att sjunga.

Sonic Youth såväl som noiserock nämns som influenser och redan vid skivans första finurliga gitarrslinga kommer jag att tänka på Sonic Youth-skivan Murray Street. När det sedan ställs på för fullt med distortion och knaster går tankarna å andra sidan åt bra mycket mörkare tongångar.

Pretentionerna verkar bandet ha med sig också och det är definitivt inte av ondo. Skivan kommer i dvd-format och varje låt har försetts med en kortfilm av minst sagt lo-fi snitt, signerade konstnären Kjahart. Ambitiöst och spännande, även om det till viss del innebär ett mindre projekt att ta del av materialet.

Men så är inte My God Damn Territorys musikaliska collage något traditionellt heller och därmed inget man lyssnar till på traditionellt vis. Snarare är det något att lyssna passivt aktivt på. Skivan kräver sin uppmärksamhet, men också att man inte funderar för mycket, utan tillåter sig att sväva i väg.

Jag kan inte undgå intrycket av att Revenge of the Defying Association är en aning ofärdig. Men kanske är det just det som är syftet med hela uttrycket. Och bara den funderingen gör skivan intressant.