She tears you down
Says you’re nothing at all
She tears you down
But I’ll pick you up

2008 bjöd Dan och Phil Brookes, lite blygt sådär, upp Gladys Knight. Eller åtminstone hennes röst. Med några lånade textrader från If I Were Your Woman som kärna målade duon upp en smattrande vacker känslokaskad insvept i ett vattenfall av stråkar. En av det årets bästa låtar.

När jag listade 100 fantastiska låtar från 2008 fanns däremot Tear You down inte med bland de utvalda. Brookes Brothers återfanns bara i remixarkolumnen, men en omarbetning av en cover av Chemical Brothers Star Guitar. Trots det brydde jag mig då inte om att gräva djupare. Det hände först när Brookes Brothers året efter gjorde gemensam sak med Danny Byrd i Paperchase.

En lång utflikning för att säga att Tear You Down är en rätt omistlig och självärmande hörlursvän. Inte minst när kylan och mörkret krymper världen.

Även om jag inte hade haft någon koll på Brookes Brothers sedan tidigare hade införsäljningen av debutalbumet nog varit klar mer eller mindre med öppningsspåret – där Robert Owens bjuds in som röst. Och som vanligt: vilken röst.

Resten av tiden i duons sällskap fortsätter på samma inslagna väg. Kalla det liquid funk. Fast soul music. Drum’n’bass på överklockade frekvenser med melodier och själfulla samplingar som ledstjärna.

Det är kort sagt drum’n’bass när den är som bäst. Drum’n’bass som jag vill ha den.

Visst blir det sidospårande. Stråkgråtande Daybreak lutar sig långt över gränsen där drum’n’bass och deep house snuddar vid varandra. Souvenir gräver sig längre tillbaka i tiden och gör paus först när vi kommer fram till LTJ Bukems luftiga nittiotalsatmosfärsdefinierande av genren. Och så blir det förstås lite dubstep, i form av In Your Eyes och ett gästinhopp av Johnny Osbourne. Och en riktig tidresa tillbaka till jungle-erans första snubblande steg när Warcry rasar ut genom högtalarna, med en passande 2011-markör i form av lite nordafrikanska raï-vibbar.

Och just de här två låtarna, där de ligger insprängda mitt i alltihop, är mitt största problem med albumet. De bryter av. På fel sätt. Och medan Warcry mest är rätt trist funkar In Your Eye ändå rätt bra. Men den passar fortfarande inte in i sällskapet.

Ett lite mindre problem är att det finns låtar här som känns som transportsträckor. Inte egentligen så mycket för att de är ointressanta, som för att de hamnar så väldigt mycket i skuggan av de stora låtarna.

För när Brookes Brothers har fått minsta lilla detalj att skina mer än de borde så blir resultatet så obegripligt enastående. Och hur bra Paperchase än må vara är det till sist två låtar det handlar om. Två låtar som mer än några andra sätter färg på en färgtappad höst. Två låtar som dessutom knyter ihop Brookes Brothers då och nu.

Den ena är förstås Tear You Down. En låt som egentligen inte borde kunna bli bättre, men som putsats en gång till med nollans sandpapper. Gladys Knight har blivit mjukare i kanterna och passats in bättre med musiken, där hon dansar runt med det nittiotalsdrömmande housepianot. But I’ll pick you up but I’ll pick you up but I’ll pick you up. En av 2008 års bästa kanske bäst även i år.

Den andra höjdpunkten glider in på några stillsamma solnedgångsbränningar innan den exploderar i skenande balearica överdoserad på pastellfägade glädjepiller. Med en droppe vemod. The Big Blue. Precis så låter det. Som en lågflygande närbildsfilmning över en framrusande och solglittrande ocean.

Och även här knyter Dan och Phil ihop då och nu. När vi får Lilla huset på prärien filtrerat genom Lost. Och några naivt självklara visdomsord från pappa Ingall.

It’s the way you live this life
each day, one at a time
Spend your whole life worryin’ about something that’s gonna happen, before you know it, your life’s over, and an awful lot of just worrying
And that’s what life’s all about
Laughin’ and lovin’ each other

Inte svårare än så.