Jag läser och roas av Metro-sågningen som publicerades på onsdagen. Vem gör inte det? Ett ofarligt meme i den kanon som säger att Metallica är … vadå? Hin håle? Nej, de har ju redan varit anklagade för att vara av satan tidigt i karriären. Kristus inkarnerad? Nej, inte det heller. Så vad är de då?

De är ett stadiumrockband som överlevt stadiumrocken. Ett band från en tid innan samtiden. De är stora, glansiga och svulstiga. De ser på sig själva som avelstjurar på toppen av näringskedejan medan samtiden ser dem som ett försök att skapa en förgylld kalv av sig själva.

I andra ringhörnan har vi Lou Reed. Myten. Kanye West för en annan tid. Mannen som stängde in sig i en studio för att komponera med missljud och förväntade sig självklart att hans skivbolag skulle ge ut skivan när den var klar. Och jag tror ärligt talat han tyckte det var bra.

Och Metal Machine Music var naturligtvis bra. Fantastisk till och med. På sitt sätt. Helt olyssningsbart, men fantastisk.

Så kom pressmeddelandet tidigare i höstas:

”A marriage made in heaven” /Lou Reed
“It was a great gift, to be asked to stamp ‘TALLICA on it. And that’s what we did.” /James Hetfield

Universal Höstens häftigaste konstellation Lou Reed och Metallica släpper album 31 oktober

Reaktionen är så lätt. Man behöver inte ens lyssna. Man liksom bara Det här är bara vämjeligt ljud skapat av superstjärnor vars inre består av Tjernobyl.

Vad händer om det inte stämmer?

Lulu är en serie låtar som Reed skrivit för den avantgardistiska teaterregissören Robert Wilsons uppsättning av Lulu för Das Berliner Ensemble.

Pjäsen, skriven av Frank Wedekind i början av 1900-talet handlar om en ung kvinna som stiger i den tyska societeten genom hennes förhållanden med och till män. Den behandlar teman som den borgerliga moralen och gränserna för sexualiteten och slutar naturligtvis med att Lula faller ned i armod och prostitution för att slutligen bli mördad.

Den börjar med att Lulu kommer till Berlin och ser med nya ögon på staden och människorna. Hon ser allt det nya, det hon inte haft och det hon vill ha. Eller jag kanske övertolkar textraderna nu. Lou Reed sjunger:

I would cut my legs and tits off
When I think of Boris Karloff and Kinski
In the dark of the moon
It made me dream of Nosferatu
Trapped on the isle of Doctor Moreau
Oh wouldn’t it be lovely
I was thinking Peter Lorre
When things got pretty gory as I
Crossed to the Brandenburg Gate
I was feeling snappy perhaps I’d been napping
And I’d just ate
A following heart can tear you apart
On a midnight to 8 shift
A graveyard romance can only give one chance
As the tombstones weave and breathe
Feeling happy when my heart got beating
On a Sunday afternoon

Till det körskränar James Hetfield Smalltown girl om och om igen under Lous sång. Lars Ulrich slår på sin tomma trumma, Kirk Hammett spelar lead guitar som om ironin aldrig tagit över och Robert Trujillo spelar bas som om han aldrig någonsin varit basist i Suicidal Tendencies.

Det är bisarrt och storvulet. Det är musik som inte någon enda gång tittar sig i spegeln och frågar sig om den verkligen är på allvar.

I Mistress Dread riffar Kirk som om han spelade in Battery igen och när man kommit igenom introt till Cheat on Me känns det nästan som de tror att de spelar in intron till låtar på Master of Puppets igen.

Men det märks också vem det är som hållit i taktpinnen. Lou Reed har använt sig av Metallica. Han har komponerat med dem. Det låter inte alls som när Metallica bestämde sig för att spela in med symfoniorkester, men det är samma princip. Lou Reed spelar in med Metallica-orkester.

Materialet som pjäsen bygger på har tidigare även varit grund för en av de mest stilbildande operorna för 1900-talet, Alban Bergs Lulu. Det påbjuder stort omfång, megalomani. Lou Reed verkar leva i sitt alldeles eget reality distortion field. Och ända sedan Metallica (1991) dödade gränserna mellan metal och popmusik verkar Metallica levt i sin alldeles egen molntjänst. Det är verkligen a marriage made in heaven, som Lou Reed sa. Men kanske inte på samma sätt som han menar utan mer som ett av verken i Jeff Koons serie konstverk Made in Heaven med honom själv och Cicciolina.

Man får inte göra en metalopera på det här sättet. Man får inte ta sig själv på så här stort allvar (om man inte är Kanye West).

Det utmanar vår borgerliga moral och gränserna för musiken och det kommmer säkert leda till prostitution och död i den tredje akten.

Det värsta är att om man bara håller i sig själv, så man kommer igenom den första kräkreflexen, är skivan inte så dum. Till och med rätt bra. Också. Go figure.

Kort promointervju:

Brandenburger Gate:

Pumping Blood:

The View:

Hitler reacts to Metallica recording with Lou Reed: