Manchester-trion The Whip smyger försiktigt tillbaka in på scen med sitt andra album efter 2008 års X Marks Destination. Det har knappast gjorts någon promotion alls inför Wired Together, släppt via Norman Cooks bolag Southern Fried Records för ett par veckor sedan.

På åtminstone en punkt är det ett stort misstag. Det leder nämligen troligtvis till att vad som är en av årets bästa indiehits kommer att missas av alldeles för många. Secret Weapon må vara lite lättviktig för de som älskade Trash och rabiata Kitsuné-fans, men för mig är det alldeles perfekt, bubblig indiepop och förmodligen en av de låtar jag lyssnat på allra mest under hela året. Elva av tio.

Secret Weapon står ganska klart ut från resterande material på Wired Together rent stilistiskt. När The Whip dök upp för första gången var det i sällskap med band som Klaxons, Digitalism, Late of the Pier, New Young Pony Club med flera, som alla har som gemensamma nämnare att ha tappat avsevärt i publikintresse sedan dess. The Whip sökte undvika att alltför mycket måla in sig under samma paraply, men den allerstädes närvarande etiketten new rave svalde ändå det mesta som hade med dansant indie/electro att göra. Etiketten i sig är nog så obehaglig, men The Whip anno 2011 har ändå fortfarande väldigt mycket gemensamt med The Whip 2008. Visserligen har man gått över till extremt slicka synthmattor och mer polerad yta i jämförelse med debutens aningens tyngre beats, men det är inte direkt svårt att känna igen dem. Vilket leder till att Wired Together stundvis inte låter helt fräsch och ibland som en ren New Order-stöld.

Albumets första halva är ändå genomgående trevlig (Secret Weapon landar redan som andra låt), med Keep or Delete som en svängig inledning, och Shake är en hit som förmodligen kommer att spelas till döds för hoppande kids på trånga små popklubbar. Dock blir det någonstans lite för mycket av det goda. Jag gillar den hetsiga Riot och den kraftigt synthladdade Best Friend, men sedan är det lätt att få intrycket att Wired Together kanske skulle ha kunnat kortas ned med åtminstone två-tre låtar. Movement är en ostig, störande historia som gärna hade fått landa i soptunnan, och Metal Law låter som en överbliven rest från årsskiftet 2007.

Trots det är det ändå ett faktum att en enda sjujäklans bra låt gör väldigt mycket. Det är möjligt att jag om ett år skulle vara mindre motiverad att dela ut ett så pass högt betyg, men just nu känns det i högsta grad rättfärdigat.