Det är inte bra med förväntningar eftersom det suger när de sviker, men att inte förvänta stordåd av J. Cole har han gjort fullkomligt omöjligt med sina tidigare mixtapesläpp. Han har gjort ett par av de senaste årens bästa hiphoplåtar. Han har imponerat med sin egenkomponerande musik, alltid drömsk och full av gudomliga nyanser och melodier. Han har varit mind blowing. På den efterlängade debuten är han tyvärr inte det särskilt ofta, men det finns stunder då han tar över.

In The Morning hörde vi första gången för länge sedan, men den blir bara bättre och bättre. Drakes bräkande är lika avtändade som vanligt, men i övrigt är det en fantastisk låt och kanske Coles bästa produktion någonsin.

Med ett helt annat tema textmässigt är Sidelines lika fet. Där rappar Cole allvar och uttrycker sin kamp och längtan med en väldigt fin hook som avslutas med en mening som är bitterljuvt klockren. I wish somebody made guide lines, on how to get up off the sidelines. Lost Ones är också fin, och här lägger Cole verser som är allt man behöver om man vill bevisa hur bra han är på att rappa, att framföra sina texter.

J. Coles musik låter såklart bäst i de låtar där han kommer väldigt nära livet i sina texter. Och han gör det ofta, även om han gillar att skryta också.

Det intressantaste förutom texterna är produktionen. J. Cole väver ihop sina beat med små men många komponenter och fingerfärdighet. Samplingar flyter ihop med pianoslingor och trumproduktioner som det ofta finns flera olika av i samma låt. Han har producerat allt och det hörs. Däremot är inte albumet sådär härligt helgjutet och sammanhängande som hans tidigare projekt har varit. Intentionerna finns där, med ljuvligt piano i både Intro och Interlude, men säcken knyts ej ihop.

I Never Told finns ett ganska långt instrumentalt stycke som är fint att lyssna på. Låten i övrigt är grötig och bland det sämsta på albumet. God’s Gift har ett grymt häftigt beat, men det blir inte en jättebra låt av det. Den mäktiga kyrkliga hysteri som Cole rappar med ryckigt ickeflow över blir stressande istället för uppslukande. På flera låtar finns det direkt dåliga refränger som både förvånar och irriterar.

Mentorn Jay-Z gästar givetvis på skivans sämsta låt, H.A.M.-kopian Mr. Nice Watch (kan han inte rädda sig själv från det där urspårade tåget snart?) Att låtar som Mr. Nice Watch fortfarande hamnar på alla hipsters Spotify-listor över ”jättehäftig nyskapande musik” är för mig en fullkomlig gåta. Det var inte ens kul första gången vi hörde det. Jay-Z är världens bästa rappare, men det betyder inte längre att han gör världens bästa musik. Jag har själv försökt tvinga fram en storhet i hans knarkade ljudbilder, men det finns inget svåruppfattat genialiskt drag där. Det är bara skit.

Till sist har dock även jag övertygats, med hjälp av bara min hörsel och hans bästa låtar på repeat, att J. Cole är en ovanligt bra textförfattare och berättare. Det är vad som räddar hans efterlängtade debutalbum till den lyssningsvärda gränsen, men även om jag kan tycka att det stundtals är fantastiskt bra saknar jag att kunna lyssna på ett mer avslappnat sätt. Jag hade väntat mig legendariskt catchiga refränger eller beatslingor som sänder rysningar längs huden. Sådant som man har hört av honom tidigare. På debutalbumet hade jag velat ha det putsat till perfektion, men det brister mer i fogarna än tidigare.

Cole World: The Sideline Story är långt ifrån ett helgjutet album som passar i alla sammanhang. Det går egentligen bara att lyssna på skivan på ett enda sätt, nämligen med full koncentration på hans ordlek. Det här är inte mysskivan man spelar på kvällen, eller det lättlyssnande som man kan alltid kan ha i bakgrunden när man hänger. Jag är dock splittrad inför Cole World: The Sideline Story. Jag vet inte om det kanske ändå är jättebra, eller dåligt, eller bara tråkigt? Dock tror jag att tveksamheten talar ett ganska tydligt språk. Det här albumet är inte vad det borde vara.