Kort innan sommaren släppte Malmöbandet Vit Päls singeln Beach 2011 med b-sidan Beatles på semestern. Två fantastiska låtar varav den ena var en given sommarplåga och den andra en tillbakalutad ballad om att behöva ”något bull att stävja festen med”. Studio Möllan Sessions präglas av samma balansgång. Det energiskt dansanta samsas med det vackert nedtonade utan att de skarpa texterna någonsin åsidosätts.

Efter debuten med förra årets Nu var det i alla fall så följde en sommars ihärdigt turnerande för för Vit Päls. När jag för ungefär ett år sen träffade Vit Päls i Studio Möllan för en intervju hade de precis gått in i studion igen med vaga planer om att ge ut en skiva under 2011. Till skillnad från första albumet – som sångaren Carl Johan Lundgren spelat in själv i sin lägenhet – skulle skivan spelas nu spelas in med hela bandet. Carl Johan uttryckte sin entusiasm över detta:

Just nu känns det väldigt bra med bandet och jag tror det beror mycket på att vi trivs så bra ihop. Vi har ju varit och turnerat nu ett tag och trots att det kan vara tufft har det funkat väldigt friktionsfritt. Det finns liksom ingen hård eller grabbig jargong. Vi skämtar mycket men det finns också plats för allvar. Och jag tror det är viktigt när man sysslar med något så abstrakt som musik, man måste kunna uttrycka sig på ett allvarligt sätt utan att det ska viftas bort som pretentiöst.

Kanske är det den inställningen som gör att det låter så fruktansvärt bra om Vit Päls. De räds inte att leka med klyschorna utan tapetserar sin musik med slitna tapeter, men gör det så snyggt att det blir nytt, varmt och färgglatt. Det är roligt och ovårdat men engagerande, vackert och hjärtskärande sorgligt på samma gång. Vit Päls är den klarast lysande stjärnan på den svenska pophimlen och Studio Möllan Sessions bekräftar det. I Kärleken bryr sig inte får de Malmö att svänga som Motown och i Turning Torso (en omarbetad version av Turning Torsos Siluett från debutalbumet) lånar de introt från Iggy Pops Lust For Life och låter det leda in i en energisprudlande kärlekshistoria.

Carl Johan Lundgrens texter förtjänar egentligen en separat recension. Kristallklara och underfundiga liknelser får det att fråmstå som att hela världen speglar det Malmö han skriver om. Humorn är ständigt närvarande men tränger aldrig undan allvaret. För Studio Möllan Sessions är en skiva som tar sitt tema – kärleken – på fullt allvar och den gör det på ett sätt som är lika lättillgängligt som det är egensinnigt. Kärleken är Amor som går genom leriga parker, den gömmer sig med februarisolen och den strömmar lika självklart genom musiken som genom texterna. Ibland är det naket och intimt som i Varje Stavelse:

Och alla danskar har Tina Turner, då trivs de som bäst
och göteborgarn har sin mage, de knäpper upp sin läderväst
alla tankar som jag har skänkt dig som inte du känner till
och alla tankar jag tänkt på popmusik fast att jag nu inte vill

Men om du undrar varför jag stammar när jag säger att jag älskar dig,
så är det bara för att jag menar varje stavelse av det

Och ibland är det uppskruvat och explosivt, som i Loving You Was Crazy Shit som trots sin vemodiga text får det att spritta i benen av danslust. Men hur de än gör det blir resultatet unik och uppriktig popmusik.