Jag vet inte vem som tipsade Michaela Dippel om att Medeltidsveckan vore en bra inspirationskälla.

För det är den inte. Förmodligen oavsett vad den må inspirera till.

När Ada kliver ut med sitt andra album, sju år efter rätt jättebra Blondie, så börjar jag, väldigt irrationellt, tänka ”årets album” efter bara två låtar.

Sedan blir det medeltidsvecka. Och Likely.

Okej, det kanske är lite orättvist att avfärda Likely som bara medeltidsvecka. Det finns flera andra fel med låten också. Men det jag verkligen inte kan med är den där fjäsiga blockflöjten som sitter där med gycklarmössa på sniskan. Det går bara inte.

Och det som förstör extra mycket är att det ju börjar så bra. Ett digitalknastrande rundgångswannabebrus och en akustiskt plockad gitarr som monterats isär och sedan satts ihop igen, mjukt och slarvigt. En dallrande vacker version av Luscious Jacksons Faith. En version som fullständigt känslobombar sönder originalet.

Därefter ger vi oss ut på den resa som Meine Zarten Pfoten är. En resa som spretar rätt friskt. The Jazz Singer blir till en uppvisning i barock-g-funk positivvevad genom ett åttabitarsspel. On the Mend är suggestivt svävande mjukislektronik nedbäddad i Larry Heards mest bomulliga stunder. Intro är Orchestra of Bubbles några år senare. Och At the Gate är jazzflörtande snygghouse när den känns som mest, i all sin enkelhet. Och röstlekande åttiotalspaletten Happy Birthday är sist men inte minst ett av albumets vackraste spår – som tyvärr hade blivit ännu bättre utan det onödigt påklistrade och stämningshavererande da-da-da-da-da-partiet.

Men när vi så kommer till de nästan två sista låtarna börjar invändningarna hopa upp sig igen. Kanske inte jättestora, men ändå.

Den blockflöjt jag trodde jag hade hört det sista av mjäsar sig in även i Interlude, visserligen utan att saker och ting behöver bli riktigt lika påfrestande. Å andra sidan får vi flöjtproblem av helt annan art. Sedan har vi 2 Likely, ett minimalistiskt körverk för förvrängda röster och maskin som aldrig riktigt lyfter.

Meine Zarten Pfoten är tyvärr inte Blondie-bra. Spretigheten straffar helheten på ett onödigt sätt. Ett album målat med färre men mer koncentrerade färger hade kunnat bli så mycket bättre. Ada kan när hon vill. För Faith är en av årets absolut bästa låtar. Att det är en cover spelar faktiskt inge som helst roll.

Hon gör den till sin egen. Och ger alla kärleksdikeskörda något att hålla fast i när det är som mörkast.

I cry for the love in your eyes
I try to let you be free
If you’re blue
Don’t let it worry you
You’ll make it through
And if you don’t believe me
Faith will come humbly down
Fear will come tumbling down