Efter förra skivan Crack the Skye, som enligt trummissen Brann Dailor är en hyllning till hans syster Skye som begick självmord vid 14 års ålder, tog Mastodon en mer lättsam approach inför The Hunter.

Att döma av intervjuer inför släppet står varje låt för sig själv och flera spår har kallats för rena nonsens-låtar. Ett tämligen drastiskt vägval för ett band som Mastodon, men kanske ett nödvändigt sådant om man skapat sig ett namn genom att skriva komplexa konceptplattor om havsviduner, astralresor, de fyra elementen och annat.

Några tvivel kring att det är Mastodon det handlar om finns dock inte. Redan på öppnande Black Tongue känns bandet igen och det är ett Mastodon som bygger vidare på den utveckling som man har tagit på de senaste två skivorna. Från att ha varit rotade i hardcore med en god dos progressivitet har man närmat sig den mer traditionella hårdrockens uttryck mer och mer.

The Hunter, bandets sjätte skiva i en diskografi med fruktansvärt hög lägstanivå, är en besvikelse. Det finns en del bra låtar, som nämnda Black Tongue och lugna All the Heavy Lifting medan singeln Curl of the Burl tagit tid på sig att fastna. De har inte låtit några låtar sväva i väg, vare sig sett till komposition eller längd, den där lekfullheten har istället tagit sig uttryck i vissa udda grepp – som i den rastlösa Blasteriod eller den flummiga Creature Lives.

Kanske behövde de göra en skiva som en klackspark och göra av med några gamla riff som inte passat in på tidigare album, men den känslan smittar också av sig till mig som lyssnare.

Och då spelar det föga roll att jag hör drag av hårdare tongångar från bandets tidigare skivor som jag verkligen gillar och härligt skruvade sånginsatser som får mig att tänka på Brann Dailors och Bill Kellihers gästinhopp på Today is the Days skiva In the Eyes of God.

Mastodon för mig ska vara pretentiöst och genomarbetat utan att för den delen bli för svårtillgängligt. Det är en balansgång man har hanterat med den äran tidigare.