Sascha Ring håller på att bygga sig en stad. Långt ifrån där han kom, men ändå för alltid tätt förbunden, som skuggan i Haruki Murakamis Hard-Boiled Wonderland and the End of the World. Det är inte helt säkert när han valde väg eller när han anlände till sitt mål, så omärkligt har han målat om och utvidgat sitt register, men här är han nu.

The Devil’s Walk är ett mer orkestrerat album än vad han någonsin gjort tidigare, även om Saschas kärlek till matematik och manicker lyser igenom och förhindrar att det hela svämmar över till trädkramande motljus. The Devil’s Walk är också första gången han har sällskap bakom namnet Apparat – efter en vistelse i Mexiko under 2010 och en påföljande skrivkramp kom Patrick ”Nackt” Christensen ombord som medproducent, men det hela känns ändå så Sascha Ring. Hans senaste album, Walls, var mycket nära genialiskt, och The Devil’s Walk känns som en högst logisk uppföljare.

Smakprovet Ash/Black Veil är det spår som mest minner om Walls, mer specifikt Fractales. i övrigt har Apparat lämnat bort både staccatobeatsen och de små funkminnen som ögonblicksvis sprang fram på föregångaren. Ibland påminner det istället mer än något om exempelvis Fennesz‘ atmosfäriska lager på lager, men utan att bli riktigt lika abstrakt och frånkopplat populärmusikaliska strukturer.

Sascha Ring är utan tvekan en av de mer inspirerande och begåvade musiker som tagit sig fram ur den berlinska underjorden. Medans hans tidigare samarbetspartner Ellen Allien alltför länge ägnat sig åt ointressanta experiment långt ifrån den rymd och fantastiska dynamik de skapade på Orchestra of Bubbles så har Ring gått och blivit organisk på kuppen. The Devil’s Walk är en uppvisning i symmetri, i långsamma, mjuka beats. ”I can be safe because this is home”, som han själv uttrycket det i Song of Los, och idén återkommer i en titel som Your House is my World. Just därför är det så svårt att tänka sig att The Devil’s Walk är kommen ur vad som måste ha varit frustration och eko; albumet känns fullkomligt, fullbordat, absolut klart, utan tvekan. När han upprepade gånger får till sådana här skivor är det inte speciellt svårt att fortsätta känna sympati och den djupaste respekt för Apparat. Hatten av.