Den punkvåg som drog genom Sverige i slutet av 70-talet och början av 80-talet ebbade snabbt ut för att spridas åt flera olika håll. Om man ser till alla dess avvikelser och förlängningar är det kanske en av de perioder som mest har påverkat hur den svenska popscenen ser ut idag. Men sällan hör man ekot av band som Ebba Grön och Grisen Skriker så direkt som när man lyssnar på Boris och The Jeltsins musik. Här finns en brinnande frustration som hela tiden gränsar, men aldrig tippar över till uppgivenhet.

Boris och The Jeltsins gör skarpt samhällskritiska poplåtar utan att skoja till det, vilket är något som vi inte är alltför bortskämda med på dagens svenska musikscen. Med rå energi och flerbottnande texter blir samhällskritiken aldrig ett stelt plakatviftande. Sverige ser ut på ett helt annat sätt än det gjorde när Ebba Grön skrev Profit och Beväpna er och det krävs en ny röst för att kritisera dagens Sverige. Om den rösten finns på Oslagbart Material är den inte lika rak, kanske för att det som kritiseras inte syns lika tydligt. Det rör sig om tomma människor, påklistrade identiteter och apati som konsekvenser av ett system som styr oss på ett sätt vi inte direkt lägger märke till. ”Jag byter ut ett liv på knä / mot ett förutbestämt öde” sjunger sångaren Elias Eriksson i Slå mig raring en gång till och illustrerar den känsla av maktlöshet som är så väl representerad på skivan.

Trots de tydliga punkinfluenserna är finns det en förankring i den samtida svenska poptradition som artister som Håkan Hellström och Broder Daniel präglat. Om debutalbumet Låt det blöda skrevs det ”Det är punk som indiepopen förstår begreppet, snarare än som punkrörelsen gör det.” Och samma sak kan man säga om Oslagbart Material, för när dagens svenska punkrörelse består av kängpunk, hardcore och skate är det på popscenen man hittar de band som ligger närmast den ursprungliga punken: Mattias Alkberg BD, Pascal och så Boris och The Jeltsins.

Även om jag inte hittar en enda dålig låt på Oslagbart Material finns det svackor som gör det 45 minuter långa albumet en aning ojämnt, låtar som blir onödiga upprepningar av skivans höjdpunkter. Men när det är som bäst är det svårt att värja sig, som i den argt trallvänliga Sju års otur. Eller som i  Kom som du är, skivans enda ballad där de cyniska verserna – ”Skallerormar var jag än går / men jag mår bra av giftigt saliv” – gör den att den hoppfulla refrängen känns som ett plågsamt önsketänkande – ”Det kommer bli bra någon gång”.