Trummor & Orgel har alltid låtit tyngda av det som varit. För mycket arv, för lite egen utveckling.

Det har varit svårt att se förbi stora namn som passerat den musikhistorien där orgeln varit det tongivande instrumentet. Bo Hanssons egen produktion och hans duo med Loffe, Hansson & Karlsson, i synnerhet.

När man vill berätta om skivan skriver man nästan ett retoriskt refutatio för att få vara sina egna herrar. Men det hade faktiskt inte behövts.

För första gången jag hörde Out of Bounds tänkte jag att äntligen är de sina egna. De behövde inte argumentera för det, det behövde bara spela.

Låta orgeln sjunga, trummorna bygga arkitektur och det där extra lagret av digitala effekter lyfta in dem i samtiden. Det är när det låter som mest eget det är som bäst. När de kliver ur skuggan och river upp förutsättningar.

Som i Worlds Collide när cymbalkrascherna flyter ut under orgeln som ett vält vattenglas och darrande orgel glider ut i det våta för att verkligen elektrifieras till de domderande trummorna. Eller när klacksstompet i Making Sense släpper fram tomheten där Anders kan briljera ett lirkande solo.

Det är som sämst när de faller in under skuggan igen. Som i Some Friendly Advice som mest låter som när Hansson snubblat över en hob eller så.

Men det stora överskuggar det lilla och det groove de får fram är skönt krängande.