Jag ställer inga krav på att Bootsy Collins år 2011 ska leverera ett album som skakar om mig på riktigt. Det räcker gott och väl att han släpper något som inte får mig att plocka fram den största fluffiga skämskudden. Det allra viktigaste med ett nytt släpp från funkhistoriens viktigaste basist är att det öppnar chansen för en turné.

Den här gången behöver jag inte ens sätta in ett frågetecken i närheten av ordet turné. Den här gången vet jag att jag kan peta in ett utropstecken eller tre. Bootsy Collins spelar på Hultsfredsfestivalen i sommar. Det är första gången han spelar sitt eget material live i Sverige sedan 1998 (om jag inte minns alldeles galet). Senast han var här var det med sin James Brown-show.

Men jag svävar ut.

The Funk Capitol of the World är ett skönt bevis på att den gamle med basen inte helt tappat stinget. För oss som av någon anledning fortfarande kan minnas hemska Play with Bootsy från 2002 är det här en mindre sensation. Det är en trygg, formsäker och tillbakalutad toknostalgisk funksoppa Bootsy kokat ihop tillsammans med en gästlista som känns lika lång som hans karriär. Unga, medelålders och grånade vänner sluter upp för bakom Bootsy för att påminna världen om funken och dess historia (vad sägs om titlar som JB – Still the Man, Garry Shider Tribute och så vidare?).

Bootsy skäms inte för att låna ur sitt eget arkiv och koka ny soppa på gamla spikar. Och det är verkligen inget att skämmas för. Så har p-funken alltid fungerat.Några av de tydligaste exemplen är när Samuel L. Jackson gör sin bästa George Clinton-tolkning i After These Messages som bygger på en inte oansenlig del av Give Up the Funk (Tear the Roof of the Sucker) och avslutande Yummy, I Got the Munchies som rör sig någonstans mellan nyinspelning och omtolkning.

Även om det sjutton spår långa albumet hade mått bra av lite hårdare tag i gallringen minns varje vän av p-funken att ett välplacerat magplask kan vara lika välbehövligt som ett perfekt planerat funkmaraton. Samtidigt kan jag sakna LP-skivans begränsande kraft. Det finns åtminstone en handfull låtar jag hade klarat mig lika bra utan. Det dominerande intrycket är ändå att det här svänger riktigt skönt.