När jag lyssnade på Processen uppenbarade sig Mohammed Ali för mina öron för första gången, och de hamnade genast på kartan som en av Sveriges mest lovande hiphopgrupper. Både för hiphopfans landet över och mig själv. Jag blev visserligen inte överväldigad av släppet, men absolut tillräckligt intresserad för att hålla koll på duons framtid. Vi var därför ett självklart köp redan innan jag hade hört första singeln.

Efter första lyssningen var jag nästintill chockad. När jag skriver det här vet jag inte hur många varv skivan har snurrat i stereon, men än har jag inte kunnat lyssna utan att få gåshud.

Vi är ett måste. Inte bara att lyssna på, utan även att köpa. I skivans booklet finns de väldigt läsvärda låttexterna, och Processen hänger generöst med som en bonus-cd. Det var två år sedan Processen gavs till folket, men Mohammed Ali låter som om de har fått visdom från flera decennier. Och då är ändå Processen bra, särskilt textmässigt!

Det är lika svårt att sålla bland favoritlåtarna som favoritverserna här, men det första spåret, Reflektioner, skulle utan tvekan kunna stå för båda delar. Det är en fantastisk öppning. Kristin Amparo sjunger refrängen med en röst fylld av underbart vemod och faller helt i symbios med Masse Salazars själfyllda blytunga beat. Mohammed och Ali sätter ribban högt när de rimmar om desperata aktioner drivna av längtan och konsekvenser som får den onda cirkeln att stanna sluten. Det är omöjligt att inte stanna kvar för att höra resten av deras berättelse.

Vi är en tung och allvarsam skiva, men trots det en perfekt mix av glad hiphop att spela på stranden i sommar och mörkare ljudbilder. Även om beatsen stundtals studsar runt med positiva toner så är grabbarnas texter alltid skarpa och meningsfulla. Mohammed Ali har lyckats med att få fram viktiga budskap över en musik som är lättillgänglig och förbannat njutsam. De är helt felfria i sin rap flowmässigt, och i kombination med deras textförfattande är det inte många som kan mäta sig med dem. Jag ska inte säga att det är så här riktig musik ska vara, för musik är väl riktig hur den än är?, men Vi känns som ett konstverk som har skapats av hjärtat men slipats till perfektion tack vare sylvass hjärnkapacitet. Jag är ganska så jätteimponerad.

På gästsidan hittas sångare som har lånat ut sina röster och styrt upp fina refränger. Bäst gillar jag givetvis nämnda Amparo i introspåret (hon dyker även upp med en mer anonym, men ack så vacker, insats i Sista Resan), men Asha Ali är även hon fulländad i Kan Någon Ringa (112) och refrängen i Ghettobarn är svårbeskrivligt lyckad.

Mohammed Ali har gjort något stort här. Vi är mest respektingivande skivsläppet som jag har hört på väldigt länge.

Det som håller den här skivan från en fullpoängare är reggaevibbarna som i ett par låtar tar över för mycket, samt någon hook här och där som inte känns helt hundra. Men det är en smaksak, och man blir ju nästan svimfärdig av insikten att det kan bli ännu bättre.