Jag slås av energin i Vinegar Heart som inleder Dig it to the end. Bandet hetsar mot mig. River av, river ned, forcerar. Det låter inte alls som svensk jazz. Det låter inte alls som Dan Berglund. Och det låter jävligt bra.

Den norska jazzen har legat mig varmt om hjärtat i många år. De rörelser mot andra stilar som tongivande akter som Bugge Wesseltoft, Nils Petter Molvær och Jaga Jazzist (eletronica) och Shining (black metal) gjort infogar något som ibland förenklar, men ofta förstärker jazzens eget uttryck. Förmågan att sträcka sig över flera uttryck och ändå vara sig själv.

Och där någonstans landar mina öron när jag hör Vinegar Heart. Utan hämningar, rakt fram. Trummor som smäller och percussion som stänker från Andreas Werliin, fuzzad ståbas som darrar fram rytmen från Dan Berglund, djupa orgelstråk från Martin Hederos och sist men inte minst hårda riff från spårets kompositör Johan Lindström. De hälsar välkomna ända tills de går ner i ett break mitt i låten, för att vänta in de som kanske inte hann med i början. Bara för att så småningom arbeta sig upp till en ny frenesi som avslutning.

Det var här Dan Berglund landade till slut efter Esbjörn Svenssons död 2008. På första skivan var det Dan Berglund’s Tonbruket. Nu är de ett band även till titel. Då som nu är Tonbruket ändå mer något som E.S.T. inte var, än en fortsättning. E.S.T. är ändå en del av sammanhanget. Elefanten i rummet. Han fick en homage på debuten i Song for E, men nu och framåt är han något att röra sig omkring – inte att röra vid. Delarna är naturligare den här andra gången och den mest utsatta delen, Martin Hederos piano, får vara sig självt på Dig it to the end.

De rör sig över stora sträckor. Ravells Bolero, rootsrock och jazz. Själva menar de att de skalar av musiken till beståndsdelarna, till benen så att säga. Det ger många starka intryck, men också en ganska spretig upplevelse. För de musikaliska kroppsdelarna de skalar av sitter på väldigt olika personer.

Lyssna särskilt på: Vinegar Heart, Lilo och Trackpounder.