Efter fyra år av kreativ tystnad är Arch Enemy tillbaka med färskt material. Och man kan inte säga annat än att de spelar ut hela sitt register på kommande Khaos Legions.

Personligen har jag väldigt länge haft svårt för Arch Enemy. När fascinationen väl lagt sig för Angela Gossows growlsång har jag alltid tyckt att bandet har satt fingerfärdigheten framför bra låtar. Vändpunkten var bandets spelning på Hultsfred 2008, där poletten verkligen trillade ner och det var inte utan att intresset tändes när Khaos Legions landade i inboxen.

Enligt uppgift ska Khaos Legions ha skrivits fortlöpande under de senaste fyra åren, då bandet har samlat sig såväl som spelat in nya versioner av äldre material. Och om det är en efterhandskonstruktion eller inte låter jag vara osagt, men Khaos Legions känns oerhört genomarbetad.

Om Arch Enemy står på de två benen riff och melodier byter de fot mer obehindrat än jag någonsin har hört dem göra tidigare, samtidigt som de flinka gitarrerna känns helt naturliga.

Khaos Legions innehåller dessutom en stor spännvidd av låtar. Från aggressiva bitar som Thorns in My Flesh, där Gossow verkligen fräser ur sig texterna, till bandets mest tillgängliga låt till dags dato; No Gods, No Masters, som är en historia för sig.

Med sitt mellantempo och medryckande riff riskerar den att skapa hela konsertarenor till gigantiska, hoppande Friskis & Svettis-pass och med en smärre pastisch till text som hade kunnat vara signerad Mia Thörnblom lär den bli en publikfavorit, både bland de lyssnare som försöker hitta sig själva och de som redan har gjort det.

I am who I am
Take it or leave it, a Rebel at Heart
No Gods, No Masters
My time has come

Khaos Legions kommer tas emot med öppna armar av den befintliga publiken, samtidigt kan den öppna öronen på ytterligare några. Och det är Arch Enemy värda efter den här plattan.