Precis som på den självbetitlade debuten öppnar Jennifer Hudson sitt andra album med en fantastiskt bra låt. No One Gonna Love You, producerad av Rich Harrison (Crazy In Love), har simpelheten som genomsyrade Destiny’s Child mer hiphopiga R&B, och med Hudsons superba röst får musiken samma kaxiga självkänsla som bara kan mätas med Beyoncés. Det finns så mycket personlighet i den låten. Något som dyker upp fler gånger, titelspåret är fantastisk på grund av sin enkelhet, Feeling Good är superhäftig och avslutande Believe nästan lika mäktig som And I’m Telling You I’m Not Going, men som inte räcker till genom hela albumet.

Alicia Keys och Swizz Beatz har börjat dyka upp även som producentpar lite här och där, och deras tre låtar på I Remember Me utmärker sig, tyvärr inte på ett särskilt positivt sätt. De är i samma märkliga stil som Put It In A Love Song från Keys senaste album. Paret är extremt långt ifrån varandra soundmässigt, och när de förenas klaffar det inte alls. Instrumentalt är det mer utav Alicias organiska toner, men tempot är Swizz Beatz. Everybody Needs Love är pinsamt dålig, men Angel är däremot svår att klaga på.

Jag har under en lång tid känt att det var länge sedan R&B hade en stark period. Lady Gaga-utstyrsler, technobas och autotune är i stor majoritet. När jag lyssnar på I Remember Me är det stundtals så bra att Beyoncé hade kunnat göra det. Det är oklanderlig musik, utan krusiduller. Jennifer Hudson är verkligen att räkna med. Hon är bra, näst bäst, men det räcker inte till. Omständigheterna tycks vara det som förstör. Genren går på sparlåga. Försök till något nyskapande blir oftast bara konstigt och resten känns urvattnat. Det är tydligt här eftersom de bästa låtarna är de med simplast instrumentaler. Där kan så lite som möjligt gå fel, och tack vare den här kvinnans enorma röst blir det stora låtar.

I Remember Me är en liten besvikelse, även om helhetsintrycket av Jennifer Hudsons artisteri är mycket imponerande. Framför allt har jag blivit påmind och plockat fram debuten igen. Där har vi en tidlös skiva (som finns i Spotify) som förutom lite T-Pain håller fantastisk hög kvalitet. Ett klassiskt album i världens bästa genre.