Egentligen är det fullständigt självklart.

2010 var det 12 år sedan Jazz FM-medarbetaren Mark Doyle släppte sina båda Nu Cool-samlingar. Framförallt den andra sålde som smör, bättre än något annat som kommit från Jazz FM. Och det var också här som det som är Hed Kandi föddes. Mark smög in discoglittrande house och lät en ny, lovande omslagskonstnär sköta det cd-visuella. Teamet Mark Doyle och Jason Brooks hade funnit varandra.

För det är ju de som kom att forma vad Hed Kandi var. När etiketten Hed Kandi föddes året efter och släppte sin första samling Nu Cool 3, var Jasons Brooks omslagsarbeten lika viktiga som Mark Doyles fingertoppskänsla när det kom till att välja ut låtmaterialet.

När Hed Kandi 2010 släppte sin snygga 4CD-box sammanfattade man den här tvåsamheten redan i titeln: Anthems & Artwork. Inte helt oväntat bestod boken i boxen av väldigt lite text, men desto fler klassiska Jason Brooks-omslag.

2005 tyckte Doyle att arbetet med Hed Kandi hade kommit att bli mer än börda en ett nöje. Etiketten såldes till Ministry of Sound. Men Doyles kärlek till musiken fanns fortfarande kvar och fick honom att istället dra igång Fierce Angel Records. Jason Brooks följde med och den dynamiska duon verkade bestå. Men inte långt efter avhoppet från Hed Kandi gick Brooks så tillbaka till Hed Kandi.

Fierce Angel fick betydligt tristare omslag. Hed Kandi led av att Mark Doyle inte längre stod vid rodret.

Tidigare hade nya Hed Kandi-släpp alltid inneburit ett olyssnat köp. Men efter Doyles sorti började den musikaliska kvaliteten svaja betänkligt. Visst kom det fortfarande finfina samlingar, men inte med samma ofelbara jämnhet som under Doyles dagar.

Men så släppte Hed Kandi mot slutet av förra året en samling i Nu Disco-serien – en serie för att rida på de senaste årens nydisco-våg – och helt plötsligt var det 1999 igen.

Och så släppte Hed Kandi dessutom en variant av Nu Disco-samlingen i begränsad upplaga (med ett annorlunda omslag) i samarbete med femtioårsjubilerande Sanrio – företaget bakom Hello Kitty.

Och det äktenskapet är egentligen alldeles självklart. För Hed Kandi har sedan starten varit den musikaliska motsvarigheten till just Hello Kitty.

Om det var det stundande Sanrio-samarbetet som fick Phil Faversham och Dean Rigg att lyfta sig själva något snäpp ska jag låta vara osagt, men Hed Kandis andra Nu Disco-samling andas Doyles perfektionistiska helhetsbildsfingertoppskänsla.

Och Grum. Det är mycket Grum. Av 24 låtar förekommer Grum i fyra av dem, vilket är en osedvanligt hög andel i sådana här sammanhang. Inte för att det gör särskilt mycket. Alla som hört Grums åttiotalspastellnedkladdade album Heartbeats vet ungefär vad som väntar.

Bra grejer.

Här finns Grums remixar av Groove Armada< History, Gamble & Burkes Daft Punk-doftande Let’s Go Together och Marina & The Diamonds Oh No! (med en härligt övervältrad syntbasgång). Vi får A-Traks struttiga putsning av Sébastien Telliers Kilometer och Russ Chimes Targa. Odahl öppnar en tidskapsel och ger Luther Vandross Never Too Much nytt liv. Tensnake remixar Azari & III:s Reckless With Your Love, låter sedan Treasure Fingers ge sig på deras egna pianofest Coma Cat medan Treasure Fingers dyker upp på fler ställen på samlingen både som remixare och artist (även Treasure Fingers har sammanlagt fyra poster i listan).

Och Carte Blanches samarbete med Kid Sister Do! Do! Do! skulle kunna vara måttbeställd av Sanrio i all sin pastellexploderande sorglöshet.

Sådär fortsätter det. Sjuttiotalsdisco filtrerad genom åttiotalet och retromonterad på 00-talet. Eller 10-talet.

Ett enda stort, varmt och oemotståndligt svängigt hjärta.