Musik.

Något av ett livselixir för många, mig själv inkluderad. Ändå är det något jag nästan tar för givet dagar som dessa, då det nästan är svårt att komma undan den. När hörde man inte någon musik på en hel dag egentligen?

För egen del krävdes det en fjällvandring för att det skulle inträffa, men bortsett från de där dagarna i Grövelsjön i somras kommer jag inte på när det hände senast. På gott och ont.

För när man tar något för givet är det lätt att bli kräsen och bortskämd. Och då är det tur att band som Mastodon kan komma och påminna en om varför man lyssnar egentligen.

Jag twittrade häromdagen om att Mastodon är ett av få band jag känner tacksamhet över att få lyssna på. Det kändes lite fel direkt när jag hade tryckt på ”send” och det med rätta. Jag är ju egentligen tacksam över att få lyssna på all musik. Jag har bara blivit bortskämd. Bortskämd över att få ta del av så många nya skivor hela tiden att jag inte hinner lyssna på gamla favoriter knappt. Bortskämd över att få höra så många väldigt bra skivor att toleransnivån för vad som är bra har förskjutits till en i många ögon sett troligen skev uppfattning.

Ändå är tacksamhet det närmaste jag känner när jag lyssnar på magnifika Live at the Aragon. För det är en ynnest att få ta del av så bra musik så väl framförd. Jag har följt Mastodon sedan Remission och med tanke på vilka plattor bandet har gett i från sig sedan dess är det inte konstigt att man förväntar sig stordåd.

Större, högre, bättre, mer.

Live at the Aragon är en uppmaning både att stanna upp, minnas och att leva i nuet. Bandet spelar senaste skivan Crack the Skye från början till slut, följer upp den med Circle of the Cysquatch från Blood Mountain, Aqua Dementia från Leviathan, Where Strides the Behemoth och Mother Puncher från Remission samt Melvins-covern The Bit.

Det vill säga var de står nu, hur de kom dit, var de en gång har varit och var de kommer från. Och stannar man bara upp och lyssnar står det snart klart hur fantastiskt bra Mastodon är. Hur de bemästrar talangen att skriva komplicerad, progressiv rock/metal och ändå göra den så pass tillgänglig som den är. Samt framföra den så pass bra som man ändå gör.

Det tar måhända ett par låtar innan Brann Dailor blir riktigt varm i kläderna, men det innebär bara att han höjer trumspelet från skitbra till smått övermänskligt. Och som för att motbevisa alla det var bättre förr-kritiker framstår det med önskvärd tydlighet att Mastodon bara blir bättre och bättre. Jag har själv framhållit Remission framför alla andra skivor, men när de presenterar Crack the Skye på det här viset går det inte att värja sig.

Jag trodde inte att jag någonsin skulle skriva det, men hade de hållit sig i från att dra in annat material än den senaste plattan hade Live at the Aragon varit en fullpoängare. Nu tar de gamla låtarna och covern udden av det lite. Men bara väldigt lite.

Thank you, Chicago, avslutar de skivan. Tack, Mastodon, avslutar jag.