När jag var tjugo lyssnade jag en hel del på Evergrey, som släppte sin debutplatta och uppföljaren Solitude Dominance Tragedy i den vevan.

Någon lär ha sagt att man kommer bära med sig den musik man tycker om när man år tjugo är musik man kommer att ha med sig hela livet. Kanske är det den teorin som försätts i praktiken när jag nu stiftar bekantskap med Evergrey igen, tio år och ett antal plattor senare, och fortfarande känner mig hemma i bandets musik.

Eller så beror det på att Evergrey antingen inte har förändrat sitt sound nämnvärt, de senaste tio, tolv åren alternativt återvänt till detsamma. För Glorious Collision låter inte särskilt olikt det jag minns att jag hörde 1998.

Evergrey har alltid varit ett band som har fått sin beskärda del glåpord utan att jag egentligen har förstått vad kritiken egentligen beror på. Visst, bandet spelar progressiv metal och medlemmarna är duktiga på sina instrument, visst det handlar om allvarsamma män och visst, Tom S Englund och mannar är och har varit redan från starten väldigt målmedvetna och seriösa med sin musik, något som har tagit dem dit dem är i dag.

Duktiga och drivna är nog orden jag söker, som dessutom levererar förbaskat välgjord musikm och kritiken mot det stavas väl jante här i vårt avlånga land. Någon annan invändning finner jag faktiskt inte. För på samma sätt som jag tyckte om The Dark Discovery och Solitude Dominance Tragedy en gång i tiden, gillar jag Glorious Collission.

Styrkan ligger i att man lyckas skriva låtar som är relativt hårda och fortfarande stämningsfulla. Keyboarden bygger stämningar effektivt och man håller utsvävningarna kort på ett sätt som till exempel Dream Theater aldrig har lyckats med.

Invändningen jag har är att Tom S Englunds stämma onekligen blir enformig i längden och att Glorious Collission blir en aning långdragen. Och det är väl en underdrift att kalla musiken kärnfull, men det har väl aldrig varit ett eftersträvansvärt adjektiv bland progressiva band och musiker heller å andra sidan.

Sammantaget är jag lite imponerad att Evergrey fortfarande visar en sådan gnista som man ändå gör så här dags i karriären. Få band klarar av det. Huruvida Evergrey är ett band jag kommer att bära med mig genom livet återstår väl att se, men hittills är det åtminstone ett kärt återseende.