Att lyssna på James Blake är lite som att råka vandra in i en gospelkyrka en tidig råkall morgon. Hans musik, som ofta beskrivs som sovrumssoul kan verka väldigt långsam och upprepande och solitär men ibland känns det allomfattande, ibland känns den nästan irriterande men aldrig tråkig.

Blake sa i en intervju att han vill göra musik som han aldrig har hört förut och trots att musiken följer mönster så kan man nog påstå att han har lyckats. Ett av de bästa spåren är Limit To Your Love där han har tagit en redan bra låt, Feists The Limit To Your Love och inte gått särskilt långt utanför originalversionen men ändå lyft den ännu en aning med en hjärtskakande basgång.

James Blake skulle kunna ligga under ytan som soundtrack till en sen melankolisk kväll men den pockar konstant på uppmärksamhet. Det är musik för stunder då man inte riktigt vet vad man vill. Blakes trygga röst blir som ett guidande fyrljus i mörkret.