Sevillabaserade Pony Bravo var under året som gick något av en ständig närvaro på den spanska indierockscenen. Det skrevs om dem överallt, de spelade överallt, och alla pratade om dem. Inom loppet av ungefär ett år släppte de två album. Un Gramo de Fe är det senare av dessa två. Under större delen av den här tiden begränsade sig min relation till bandet sig till en rätt tråkig efterfest för en spelning som jag inte såg, där de betedde sig ganska exakt så drygt som man kan vänta sig av ett band som dag ut och dag in överöses med storhetsbetygelser. När jag slutligen tog tag i Un Gramo de Fe så var det med andra ord med en viss skepticism. Samtidigt var det en aning oklart vad man kunde vänta sig – Spaniens indiescen är grovt uppdelat i två geografiska block; den hypefixerade, nyhetstörstande Barcelonascenen med akter som El Guincho och den mer avsomnade södern, där britpopen och diverse daterade nittiotalsljud fortfarande ofta härskar obehindrat. Pony Bravo sägs vara rock, flamenco, sextiotal, tropicalia, pop och dub, bland annat. Det torde vara tillräckligt för att få de flesta att rygga bakåt.

Un Gramo de Fe snuddar faktiskt vid de flesta av dessa territorier. I grunden gör Pony Bravo rätt avskalad indierock, men har uppenbarligen låtit sig inspireras av sina omgivningar (i Sevilla håller man gärna på traditionerna, och flamencon är mycket stark i södern), samtidigt som de visar upp tydligt psykedeliska influenser, dock mer i avig No New York-anda än gräs och fred på jorden. För ovanlighetens skull kan ryktet faktiskt stämma – bandet är något av en ful ankunge på den inhemska arenan. Det inger hopp för ny intressant spansk musik, som ovanför lokalnivå ofta har svårt att få fäste. I nuläget vimlar det dock av spelställen, festivaler och inte minst band, och det verkar faktiskt som att en ny era är på ingång.

Sedan att jag kanske egentligen föredrar att teoretisera om Pony Bravo framför att spela Un Gramo de Fe om och om igen… Så länge de håller sig på en abstrakt nivå är allt finemang, och elektroniska boogiestycken som La Rave de Dios och den svängiga China da miedo håller för både en och flera prövningar. Så fort vardagen tränger sig på, så gör nivån dock ett dyk – fyllehistorier utan spets, berättelser om att sitta på en fest tokhög på svamp och göra ingenting som inte fyller någon vidare funktion. Pony Bravo förlitar sig för mycket på rock’n’roll-myten. Men att enbart tjata om hur full man är och hur mycket knark man tryckt i sig gör ingen sommar.

Ändå slutar Pony Bravo och jag ändå på en relativt positiv ton – de är faktiskt något av en frisk fläkt där luften tidigare stått alltför stilla. Förhoppningsvis är det ett tecken på att södern börjar stega framåt och andas ny luft.