Mogwai må måla ut sig själv som ett gäng happy-go-lucky-snubbar som råkar lira i ett rockband bäst de vill. Jag tror dem inte. Den första spontana reaktionen man får när Stuart Braithwaite och manskap får komma till tals om sin musik är den att man vill koppla dem till en lögndetektor.

Jag vägrar att tro att Come On Die Young eller monumentala Rock Action skulle vara resultat av ett fint gammalt ”jam”. Det måste ligga underliggande, uppdämda känslor och sinnesintryck bakom Mogwai och dess sextonåriga karriär. Eller så är det så jag vill att det ska vara?

Oavsett, genialt betitlade Hardcore Will Never Die, But You Will gör ingen vän av kraftfullt orkestrerad postrock besviken. Vi bjuds i vanlig ordning på ljudväggar som enkelt skulle få Jerikos väggar att rämna och överlag är det ett melodiösare band som visar sig. Borta är den något introverta approachen som genomsyrade framför allt förra albumet The Hawk is Howling, nu träder ett livfullt band fram med en arsenal av riff som innan bara skymtats och sett rampljuset ett fåtal gånger. Här står riffandet snarare i fokus. Vilket är glädjande, det är en mer öppen skiva och ett Mogwai jag välkomnar. Sedan att en del die hard-fans antagligen kommer avfärda bara därför är helt annan sak. Och ovidkommande.

Ett nytt, och välkommet, spår är dragningen åt krautens monotona och drivna sound som främst Mexican Grand Prix och George Square Thatcher Death Party får vara modeller för. Här visar bandet upp ännu en sida som hittills varit relativt dold. Nyss nämnda låt är en fantastisk liten skapelse där Braithwaite sjunger med en intensitet sällan hörd från den mannen.

Idag skriver vi 11 februari. Jag har redan en skiva till årsbästalistan. Håller du inte med mig så har du inget hjärta. Vi säger så.