dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Grum: Heartbeats
Heartbeats (album, mp3) Grum
2010
Heartbeats
8/10

Mycket.

Åttiotalet var mycket.

Mycket färg. Mycket hårsprej. Mycket axelvaddar. Mycket musikalisk kreativitet.

Mycket ljud.

I den pop som kom att sätta tonen för hela åttiotalet, från decenniestartens New Romantics hela vägen fram till avslutningsårens housepop, var att man gärna hade väldigt mycket ljud. Och gärna mycket eko. På sången. På trummorna. Gärna eko på ekot.

I titelspåret lyckas Graeme Shepards enmansprojekt med att sammanfatta allt det här på popkorrekta tre minuter, dessutom med en släng åttabitarsbloppande. Ifall någon nu fortfarande undrar var filterhousen fick sin ursprungsinspiration.

Grum korsade min väg i remixad form flera gånger under 2010.
Men trots detta – och trots att omslaget fullständigt skriver ”Ola-musik” – så tog jag mig, av någon anledning, aldrig tid att kolla upp albumet förrän 2010 hunnit bli 2011.

Jag är glad att jag gjorde det till sist.

Grum är lika mycket åttiotal som omslaget. Drypande analogbasgångar och färglada keyboards. Fast inte det åttiotal som de flesta tvåtusenakter med någon musikalisk fot i ren och skär pop ägnat sig åt. Musik som, framförallt här hemma, varit stadigt förankrad i lätt skev gitarrpop eller i pågränsenfalsk postpunk. Det är inte heller en djupdykning i den italodiscorenrasiga poolen. Det handlar istället om den elektroniska New York-pop som hämtade från allt det här, men ändå inte. Madonna, Nu Shooz. Debbie Gibson.

Samtidigt är Heartbeats inte bara en orgie i åttiotal. Här finns spår av det tidiga nittiotalets franskhouse (eller för den delen till och med av Daft Punk) och Morodersk rymddisco.

Det är aaaah-körer, blippmelodier, elpiano, moogar, röstlådesång, trummaskinsvirvlar, housepiano, Air-vibbar, samplingar från Romanthony och Klique, en (visserligen rätt onödig – behöver vi ännu en?) cover av Fashion, som tydligen ska ha börjat sitt liv i basgången till Stevie Nicks briljanta Stand Back, och väldigt mycket musik som gjord för åttiotalistiska filmträningsmontagescener.

När Shepard sedan lånar in Electric Youths Bronwyn Griffin på albumets förmodligen mesta stund blir det fyra och en halv minut intimewarpade direkt från Madonnas första album. Dessutom med en Bronwyn som TV-kalkerat sin röst direkt från Madonnas förlaga.

Så även Heartbeats är mycket. Mycket charm. Mycket glädje.

Och framförallt mycket bra.

Ola Andersson

Publicerad: 2011-01-27 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-26 23:19

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #5872

2 kommentarer

Fruktansvärt mummsig skiva. Jag tror dock detta har ungefär samma hållbarhetstid som vitt bröd, gott färskt men sämre dagen efter. Men just idag just nu just här är detta sannerligen guld.

Lambert Oregistrerad 2011-01-27 20:17
 

Lambert: Ja, jag tänkte också lite så. Men som sagt: det är då det.

Ola Andersson Redaktionen 2011-01-28 10:32
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig