Wire tycks på något sätt bli yngre och yngre, i den betydelsen att man vid det här laget rätat ut de flesta vindlingar och svängningar. På Red Barked Tree är Colin Newman, Graham Lewis och Robert Grey kanske mer rättframma än någonsin. Wire har sedan bandet grundades 1976 alltid stått kvar som ett skolexempel på ett ytterst kompetent band med ett gediget material, men som aldrig riktigt tagit sig igenom till en större publik. De må vara namedroppingstoff, men frågan är hur många som egentligen lyssnat på Wire i någon större utsträckning utöver Pink Flag och Chairs Missing. De har alltid varit lite för aviga, för tjuriga, för situationistiska.

Red Barked Tree backar en bit från den arty punken och håller sig genomgående till ett mer traditionellt rocksound, även om Wire alltid förblir skeletala och torra på samma sätt som många postpunkband. Till och med i rätt standardiserade (allt är relativt) stycken som Smash kläms det in ett avigt mangelparti. Annars skulle Wire inte vara Wire.

Jag tycker bäst om Wire när de låter som mest envetna, som i Two Minutes, eller brassar på ordentligt vrångt i Moreover. När de, kort sagt, är Wire. Standardrockband finns det gott om. Trettiofemåriga konstpunkband, inte fullt lika många.

Red Barked Tree är i vilket fall som helst ännu ett solitt verk att sortera in i bandet redan långa katalog. Colin Newman är i syrlig, obönhörlig form och drar sig inte ett ögonblick för att leverera. Wire lyckas behålla sin status som outsiders, och fortsätta producera utan att bli till en pastisch på sig själva som till exempel senare års The Fall, eller bli varken alltför arty eller för breda. Gammal är helt enkelt äldst.