Nu när vi sammanfattat 2010 är det en skiva jag saknar i mina egna listor.

Det har varit en av de absolut viktigaste skivorna för mig under 2010, men den är inte med på listorna för jag upptäckte den för sent. Den kom redan 2009.

Jag är osäker på varför jag letade upp den från början. Jag har klåpat runt lite bland de översta lagren av black metal de senaste åren och hört stråk av det jag sökt, men aldrig riktigt hittat fram till något jag verkligen gillat. Det har varit för pompöst, för mycket eller för dumt.

Men det tog bara några sekunder av Introibo Ad Alatare Satanas innan jag var fångad. Mässande röster, tunga klockor till långsamma djupa trumslag. Det var nästan absurt hur snabbt jag fångades av skivan. Efter någon enstaka lyssning ville jag inte höra något annat. The rebirth of Gorgoroth.

Det är trummorna som gör det för mig. Släpiga, men våldsamma. Blunt force trauma, säger man på engelska om våld mot kroppen som inte penetrerar huden – precis så uppfattar jag Tomas Asklunds trummande på skivan. Han slår dem monotont, lite utanför takten. De är begravda i ett murrigt slam av gitarriff som sjunger som kyrkorglar och en bas som mest mullrar. Det blir ett märkligt groove som skälver långsamt genom kroppen när jag lyssnar.

Det är lätt att hemfalla åt bilder från avgrunder och mörker när man lyssnar på black metal, men det finns ingenting annat sätt att beskriva musikens omgivning på skivorna. Asklunds produktion låter som den släppt fram naturens krafter i ett jordskred omkring mig. Instängd i ett tomrum efter raset ekar trumslag och röster fram för att få väggarna att skaka igen.

Jag kan inte få volymen hög nog när det är som bäst. Som när de bygger upp till breaket i Rebirth eller när han hyllar satans eviga styre efter att Prometheus gav människan konst och vetenskap. Skivan lämnar mig alltid med ett lite högre ringande från min tinnitus. Det är värt det.