Det är lätt att sakna det The Decemberists som fanns någonstans där innan The Hazards of Love. Rockoperan hade i och för sig sina höjdpunkter men det var inte det väderbitna Decemberists som hade luktat blöt ull och sjungit tills rösten sprack på Picaresque eller Her Majesty, The Decemberists. Ett Decemberists som tänker bort det snygga och välkomnar det regniga och fula funkar bättre. Därför är The King is Dead välkommen. Gillian Welch, som så väl bemästrar det finstämda och välarrangerade, har gjort sina bästa alster när hon har närmat sig bluesen och ett smutsigt sound. På The King is Dead står hon i bakgrunden och lägger en matta av sträva körer.

Det är en massiv kampanj som omger The King is Dead. På bandets hemsida finns ingenting förutom möjlighet att köpa merchendise och albumet i en massa olika format. Ja, och så en ”note” från Colin Meloy himself. Jodå. The Decemberists är lite i ett vinna eller försvinna. Det hörs också.

För några år sedan gav Colin Meloy ut ett sololivealbum. Colin Meloy Sings Live! var i och för sig gulligt men det gjorde inte låtarna helt rättvisa. The Decemberists musik gör sig inte i lägereldsformat. Det har bandet numera tagit fasta på i och med The King is Dead. De tar hellre i så de spricker än gör något fint eller snyggt. Därför hade de även struntat i den lite mer dansanta och stolpiga pop som fanns på Picaresque. Det är lite enklare och starkare nu. Bättre låtar som gör sig i ett rättframt format. Men det är klart man saknar stråkarna och Waterboys-vibbarna. I fantastiska låtar som This Is Why We Fight hör jag dem inne i huvudet. Och ibland finns de där. Rox in the Box tar dig till väderbitna, skotska klippor.

Ju mer jag lyssnar på The King is Dead desto mer tycker jag om den. Och inser hur mycket jag har saknat The Decemberists.