Tyska trion Daniel Brandt, Jan Brauer och Paul Frick kallar sin musik för akustisk techno och hur motsägelsefullt det än kan tyckas låta är det i mångt och mycket vad You Make Me Real handlar om även om den rätt snäva beskrivningen inte berättar hela sanningen. Genom att bygga upp musiken kring instrumentering som piano, stråkar, blås, percussion och klockspel lyckas trion inte bara med att nytolka techno utan bygger på vägen dit dessutom broar mellan andra elektroniska genrer som djup house och dubstep och den röda tråd musiken ständigt vilar på – jazzen.

Även om de gör ett gott försök att tvätta bort eventuella ”mänskliga orenheter” genom att loopa, förvränga och klippa sönder musiken och bygga upp nästintill maskinellt exakta dansrytmer av det kan de inte dölja att värmen och pulsen i soundet som konstant flödar genom skivan bara kan vara mänskligt alstrad. Lika lite kan de, som i Paparazzi, dölja utgångspunkten i frisläppt och experimentell jazz.

Om man bara lyssnar lite mellan ljudskarvarna framstår You Make Me Real mer än något annat som en lika subtil som säregen nytappning. Med ett driv hämtat från den elektroniska dansscenen som lockbete för danssugna men där hjärnan genom musikens detaljrikedom och tvära oväntade skiftningar får jobba minst lika hårt för att hänga med. Intensiva synkoper sprätter konstant omkring i lager på lager av ackord och melodisnuttar.

I Bop river Brandt Brauer Frick ner och bygger frenetiskt om hela househuset, stötiga Heart of Stone avslöjar att trion också kan sin funk, R.W. John är verkligen den där akustiska technon och grymma Teufelsleiters hotfulla tuggande skickar ett behagligt obehag längs ryggraden.

Ständigt lika intensivt och utmanande så även om det kanske inte riktigt var det de var ute efter behöver Brandt Brauer Frick knappast skämmas. Att som med You Make Me Real på ett lika sofistikerat som nyanserat sätt skriva in sig i jazzens stora kartbok ska de inte be om ursäkt för.