Stockholm. November. Snö som trotsar allt vad gravitation heter och piskar fram parallellt med marken, rakt genom kläder, märg, ben och själ.

Här föddes Orup. För 52 år sedan. 29 år senare kom debutsingeln.

I en intervju inför nya albumsläppet, det nionde i ordningen (det tionde om man räknar albumet tillsammans med Lena Philipsson) är Orup oartisttypiskt klarsynt när han konstaterar att, tja, jag gillar det mina hjältar gjorde när de var som bäst. Det de gör nu är helt ointressant. Alltså utgår han självklart från att andra tycker precis samma sak om hans egen musik.

Det stoppar honom inte från att göra ny musik. Han tycker fortfarande att det är så förbaskat kul.

Kärleken till musiken. Till den perfekta popmelodin. Svårare än så behöver det inte vara. Svårare än så borde det inte vara. Få i vårt land har lyckats lika bra med att snickra ihop de självklaraste av popmelodier som Orup. Oavsett om han åkt taxi genom ett neonnattsstockholm eller gjort glasögonbytarfunk.

Men visst. Även i min värld slutar historien som Orup berättar egentligen någonstans efter 1992, ungefär samtidigt som han lämnade den där taxin. Jag har fortsatt följa Orups produktioner och egna släpp, men bara på medhörning i ena luren. Orättvist nog, eftersom det nästan alltid funnits låtar som åtminstone knackat på klassikerdörren varje gång vi fått ett nytt Orup-album.

Men trots det väntade jag mig inga underverk av Orup 2010. Trots att han fortfarande klär sig snyggare än nästan alla andra och trots att hans röst bara blir bättre och bättre. Och visst, Född i november är inget som jag kommer att sova med under kudden. Det finns stunder som blir lite för bredbenta. Lite för svulstiga, på fel sätt.

Men så finns här låtarna som klarar av den skyddsnätsfria balansgången mellan det bombastiska och innerliga. Kanske mer än någon annan den storsmäktande Säg inte hans namn, som bara fortsätter växa på ungefär alla sätt som bara går.

Men fram till dess att Säg inte hans namn eventuellt vuxit klart finns det fyra minuter på Född i november som dansar fram långt över alla andra.

Egentligen kunde det inte bli mer Orup än en sån titel. Texten kunde inte vara mer Orup – som en Då står pojkarna på rad, del 2. Men min gissning att det är Orup själv som skrivit texten här, som så många gånger förr, visar sig vara fel. Det är istället Johan Kinde som hållit i pennan – här och på ett flertal av låtarna på skivan. Lika mycket uppochnervända världen visar det sig vara när den självskrivna Kinde-texten till Säg inte hans namn faktiskt är Orup helt på egen hand.

Att just de här två låtarna hamnat efter varandra på albumet kanske är en ren slump, men att de ligger rygg mot rygg gör att de båda blir så mycket mer. Den skarpa konstrasten mellan den storgestade självbedrägeriballaden Säg inte hans namn och den hejdlöst smittande glädjebomben Huddinge.

Motowns guldepokskomp, världens mest upp över sina öron förälskade piano, oooo-körer och några av de snyggaste discostråkar det här landet någonsin har hört. Och så en så genomcharmigt banal pojke-möter-flicka-historia ovanpå alltihop. Four Tops och Pasadenas synkrokörar i bakgrunden med pressveck lika millimeterperfekta som dansstegen. Musik att snurra nyckelknippan ett extra varv runt fingret till. Musik att obehindrat halka fram längst med modddränkta trottoarer till. Musik att bli kär till, musik att charmas omkull av och musik att glömma alla vardagens onödiga detaljer till.

Stockholm må ha blivit kallt, men Huddinge har aldrig låtit bättre.

Huddinge.

Hon är från Huddinge.

Lyssna hos Spotify