Under 2009 släppte Jason Molina två album. Dels gjorde han en skiva tillsammans med Will Johnson och dels släppte Magnolia Electric Co. sitt tredje studioalbum. Magnolia Electric Co. är bandet som följde på Molinas Songs: Ohia – en gigant i indierockvärlden. (Själv blandade jag på nittiotalet alltid ihop dem med Howe Gelbs Giant Sand.) I […][...]

Tänk er det allra bästa från Magnolia Electric Co. runt 2003. Mike Kapinus ökentorra blås, Jason Molinas klara sång och ett samspelt band. Låtar utan symmetri. Låtar som är lite överallt. Magnolia Electric Co. må ha varit Songs: Ohia vid tiden för spelningen som utgör live-albumet Trials & Errors men det var under namnet Magnolia […][...]

Det är lite överraskande att det är Jennie Benford som både skrivit och framför det andra spåret, The Night Shift Lullyby, på What Comes After the Blues. Trots att Jason Molina, Magnolia Electric Co. och Songs: Ohias karriär kantas av samarbeten så brukar de egna albumen hållas inom familjen, trots att det dräller av musiker […][...]

I en intervju på amerikanska musiksajten Pitchfork som gjordes i samband med släppet av Molina and Johnson berättar Jason Molina om hur han gärna samarbetar med andra artister. Det verkar vara mycket av det smutsiga skitgörat han är ute efter. Inte ha låtarna färdiga och bara spela in, utan spela och skriva tills man har […][...]

När Fading Trails släpptes 2006 tyckte jag att den var småtrevlig, kanske snudd på bra. Jag varken recenserade den eller lyssnade särskilt mycket på den men efter ett år eller två insåg jag att den ständigt hoppade ut ur skivhyllan och jag spelade den alltmer ofta. Så efter en kort bilsemester, där den mer eller […][...]

Tidiga Songs: Ohia är inte helt melodiösa. Det är ofta ganska mörkt, tungt och långsamt. Lite löst sammanhållet. Men under bandets levnadstid så stramas formen åt. Ljudbilden blir ljusare, gitarrerna elektifierade, sången mindre konstnärlig. Didn’t It Rain som var Songs: Ohias näst sista album känns som ett tidigt album. Eller som ett extranummer på en […][...]

Liksom på Pyramid Electric Co. är det ledset värre på Let Me Go, Let Me Go, Let Me Go. Det är Molina och en akustisk gitarr och det är inget vidare. Inte för att det är något större fel på låtarna men framförandet är både uttråkat och bedrövat. Let Me Go, Let Me Go, Let […][...]

Josephine bryter inget vinnande koncept. Ända sedan sista Songs: Ohia-plattan så har det varit Steve Albini som assisterat Jason Molina med band att åstadkomma den främsta gubbrocken i modern tid. Det är plufsiga gitarrer med knivskarp udd och en sparsamhet i sångarrangemang som de flesta i samma genre sällan klarar att hålla sig till. Josephine […][...]

Songs: Ohias sjunde och sista album markerar övergången till Magnolia Electric Co. som kom att släppa livealbumet Trials & Errors två år senare. Magnolia Electric Co. är väldigt lite Songs: Ohia. Namnet förekommer inte och rent musikaliskt så är Jason Molina någon annanstans på Magnolia Electric Co.. Han har gått vidare till ett mer Neil […][...]

Swedish House Mafia One Virgin Records/EMI Axwell, Sebastian Ingrosso och Steve Angello. Myspace Pack of Wolves A Nice Black Suit Lockjaw Records/Sound Pollution Punkrock från Österrike. Myspace Holmes Have I Told You Lately That I Loathe You Black Star Foundation/Sound Pollution För fans av Magnolia Electric Co., Lambchop och liknande. Myspace Johan Örjansson Orange Studio […][...]