Teitur låter så fascinerande vänlig. Som om han tror gott om alla och bara vill gott tillbaka. Det gör ju självklart att jag blir misstänksam.

Jag vet inte hur självbiografiska hans texter egentligen är, men det låter så sant när berättarjaget sjunger om att han aldrig kysst fel flicka vid rätt tillfälle. Det låter som han mest sitter och berättar för mig, uppflugen på ett bord med ena benet dinglande över kortsidan. Visst, han sjunger sina berättelser och har ett band bakom sig, men det känns väldigt personligt och nära.

Han berättar att han träffade en gammal kärlek i förra veckan och konstaterar hur livet passerat dem båda förbi. Det är på något sätt lätt att se tillbaka nu, se vilka de var då och varför det gick fel. De var unga då, allt var så svart och vitt. Personligheter blev till karikatyrer, till och med för dem själva. Han var fattig och hon var vacker. Allt har blivit annorlunda nu, men han berättar att det ändå känns som han nästan känner henne bättre nu trots att de delade på sig för länge sen. Jag behöver inte trösta, det är inte därför han berättar, han vill bara dela.

Han berättar om sin nya kärlek och jag ser glimten i hans öga. Han fattar att det är lite nykärt fortfarande, men tror ändå det är på riktigt. Hon får mig att må bra! Hon gör något med mig. Igår kom jag till och med på mig själv med att sjunga för mig själv i regnet. Vi ler tillsammans och jag vill nästan börja berätta om vad som hänt i mitt liv tillbaka.

Allt känns så bra och enkelt när jag lyssnar. Det känns nästan som vi faller varandra i talet när jag inte kan låta bli att sjunga med. Vi blir till och med överens om en plattityd som att livets alla stora frågor bara kan ha små svar, som ja eller nej. Rusigt.

Men här är också problemet med att lyssna på Let the Dog Drive Home. För när jag stänger av vet mitt bittra jag att det helt enkelt inte är sant. Det finns alltid gråa nyanser som krånglar till alla svar. Jag vill att det ska vara så enkelt. Jag kan till och med bestämma mig för att det är just så jag ska leva — i fyra minuter och åtta sekunder av Betty Hedges, men när det är slut ser jag konsekvenserna igen.

På förra skivan, The Singer, sjöng Teitur att han inte riktigt förstår sina lyssnares reaktioner men att han sjunger för att bli älskad. Där har vi väl hans raison d’être. Det är naturligtvis inte särskilt lömskt av honom, men osäkerheten skiner igenom sprickorna ibland. Älska mig, jag är ensam. Men det är gott så. Vackert till och med. Men jag kan inte låta bli att bli misstänksam.

Ge den några spelningar. För mig satt den inte förrän jag lyssnat fler gånger än vad jag vanligen försöker med en skiva nu för tiden. Låtar jag knappt tålde från början, som All I Remember from Last Night, har blivit favoriter. Let the Dog Drive Home är tveklöst en av årets skivor.