Det börjar bra. Insprängt mellan en talkbox-röst och en åttiotalssvepande syntslinga kastas en lösryckt strof från Diana Ross Love Hangover in. Några ögonblick senare bubblar ett skratt som skulle kunna höra hemma på Yazoos Situation upp på scen.

Lägg till att mannen som döljer sig bakom Hot Toddy är Chris Todd, ena ursprungshalvan i Crazy P(enis) gett oss album som A Night On Earth och Love on the Line och förväntningarna på Late Night Boogie skjuter i taket. Nästan, åtminstone.

Det är ju lite så som de båda nämnda Crazy P-albumen låter. Som en övervintrad sjuttiotalsdiscofest som kraschade i säng först i mitten av det efterföljande årtiondet och sedan inte vaknade förrän tjugo år senare, med en halvjobbig baksmälla. Fast en baksmälla som snarare var av typen ”jävlar vilken fest” än ”aldrig mer”. Två album som båda kunnat förses med genreetiketten ”Late Night Boogie”.

Problemet är väl sedan att den lovande starten på Chris Todds första album i eget namn snabbt kanar av banan. Både Magnetic och Freekend är i ärlighetens namn inte bara intetsägande, de är faktiskt rätt trista.

Desto roligare blir det däremot när Hot Toddy svänger in på de bästa Crazy P-sträckor. On the 1AM är trumstökig nattfärd längst ändlösa motorvägar med mötande helljus och radioröster som enda sällskap. Won’t Let Go är en långsamt gungande hypnos in i 303-land med Crazy P-bekantingen Danielle Moore som röstvägvisare. I Floatation Tank möter stämningen från The Grids Floatation handklappen från Patrice Rushens Forget Me Nots och i albumets allra mesta stund Down to Love samsas ett regndroppande piano med ett slöfunkigt beat, småburkiga samplingseffekter, en struttande jazzhammondorgel-wannabe, en trettiosjugradig basgång och ursnygg sång av Jennifer Rhonwen.

Alla som fallit hejdlöst för senaste årens nudisco i allmänhet, den genre som Todd och Crazy P på många sätt var med och skapade, och belgiska Aeroplane i synnerhet kommer att sätta den här kvartetten på nattdiskret repeat.

Kanske la Todd ner hela sin själ i de här fyra låtarna. Kanske tog idéerna och orken bara slut. Men sedan trillar Late Night Boogie tillbaka in i samma halvtrista tomgångsgung som i inledningen. Det är snyggt, men tomt. Det blir ett litet lyft precis i slutet, med inledningsspåret som plockar gitarren från Every Breath You Take, men det är för lite, för sent.

En fantastisk EP. Ett mindre fantastiskt album.