När Iron Maiden spelade på Sonisphere för ett knippe veckor sedan stod en närmast enig kritikerkår och hyllade bandet för att visa sånt mod när man till största del spelade låtar från 2000-talet. En del tyckte till och med att det var synd och skam att bandet inte valde att löpa linan ut och hade valt att kasta in en handfull gamla örhängen i låtlistan.

Jag var ganska tveksam. Det är aldrig dåligt när Iron Maiden står på scen, men jag har sett dem betydligt bättre än den där blöta och leriga kvällen på Stora skuggan. När nu nya skivan släppts kan jag inte annat än återkomma till den känslan.

På The Final Frontier följer Iron Maiden linjen de slog in på med förra skivan, A Matter of Life and Death. Det är svårmod i form av tunga låtämnen och massiva låtarrangemang som alla strävar efter att växa sig så mustiga som möjligt. Det finns inga kärnfulla låtstänkare med refränger som sätter sig direkt. Men det är i princip vad man kan förvänta sig – eftersom Maiden har modet att göra det de själva vill snarare än det en nostalgisk publik önskar sig av dem nu för tiden.

För egen del är jag som sagt skeptisk. Både till huruvida det är modigt eller nonchalant mot fansen. Visst kommer The Final Frontier sätta sig till slut den också, jag hör ju också att det finns krokar som redan har börjat nafsa och säkert kommer fånga mig. Särskilt när de hittar rätt i sina episka arrangemang och låter drivet ta över. Där och då hittar jag den känsla jag förknippar med att ha lyssnat på Iron Maiden i mer än två tredjedelar av mitt liv.

Men Iron Maiden var ett bättre band förr i tiden. Och jag kan aldrig bli riktigt säker på om det nya spåret Iron Maiden är inne på handlar om mod, nonchalans eller rent av oförmåga.