Den korta versionen: jag jobbar i kapp. Först 100 fantastiska låtar från 2008. Sedan lika många från 2009. Uppdelade i block om 10, publicerade en i veckan. 20 veckor. 200 låtar som alla borde upptäcka. I ingen särskild ordning, även om jag som vanligt säkerligen sparar några av de allra bästa till slutet. Det är dessutom inte omöjligt att det slunkit med någon låt som hamnat i fel år, men det är sånt som händer.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

Telepathe Devil’s Trident
Med tanke på att Europa i allmänhet, och Frankrike i synnerhet, under 00-talet varit så dominerande vad gäller att återintroducera åttiotalet till dansgolven så är det förstås lätt att geografiskt placera även Telepathe på vår kontinent. Men Busy Gangnes och Melissa Livaudis hör hemma i Brooklyn, New York, New York. Och det är egentligen fullständigt naturligt. Det var här som den moderna dansmusiken föddes på bögklubbarna under sjuttiotalet och det var också New York som var hjärtat i det mesta av den dansmusik som återföddes efter discons implosion i slutet av samma årtionde. I Telepathes fall handlar det främst om New Yorks postpunkscen, med sitt möte mellan analogsyntväggar och hotande blåskaos. Fyra och en halv minut som hade kunnat smita in på samlingar som New York Noise eller Disco Not Disco utan att någon hade lyft ett tidresenärspuritanskt ögonbryn.

Analog People in a Digital World A Japanese Whale
Visserligen lär låttiteln ha varit del av orsaken att jag kastades till helt fel del av världen, men även musikaliskt placerade jag Analog People in a Digital World i Japan. Närmare bestämt i porten precis intill A Hundred Birds. Ett land som jag definitivt inte hade geopositionerat Analog People in a Digital World i är världens andra discoland Italien. Men det är precis där som Matteo Sabbioni och Sandro Fioro återfinns till vardags. Fast långt ifrån italo, om man säger så. Istället är det mörkt mässande och introvert progressivhouse som står på programmet med en hårt kickande baskagge som vägvisare. I nattkylan snubblar duon ibland över gläntor badande i stråkkastarljus, men det är bara tillfälliga andningshål innan resan mot mörkrets hjärta fortsätter.

Analog People in a Digital World The Violet Trip
Även baksidan på tolvan håller samma höga klass. Den här gången är mörkret däremot inte lika kompakt, mycket tack vare en bubblande melodislinga som skjuter fram över den rullande basgången. Det är nästan så att det är en trancehorisont som kan anas långt borta i fjärran, precis bortom den västickande hi-haten.

DJ Spen & The MuthaFunkaz present Marc Evans Given Me Joy
När DJ Spens namn dyker upp blir resultatet för det mesta house med gospelförtecken. Antingen som producent och remixare åt andra eller när han skissar fram sina egna visioner vid ritbordet, som exempelvis Jasper Street Co.. Och just gospelhousen har en tendens att fullständigt bubbla av livsglädje, precis som gospel överlag. Man må tycka vad man vill om religion, men när de amerikanska kyrkobänksraderna börjar gunga är det svårt att inte svepas med. Gränsen mellan Gud och kärlek suddas fullständigt ut. Och frågan är om inte Marc Evans i Given Me Joy, ibland hjälp av en gitarr som skulle kunna vara hämtad från Deep Sensations fullständigt magiska Somehow, Somewhere (There’s a Soul Heaven), kanske bättre än någon före honom lyckas sätta ord på den känslan: Like Stevie Wonder lyrics being delivered by Donnie Hathaway. Som kärlek.

Illusive feat. Keely Summer in September (Club Mix)
När jag hörde originalversionen av Summer in September blev jag både förvånad och besviken. Egentligen var det väl inget större fel på den tillbakalutade jazzsoulfunken, som gjord för antingen struttande eller bilåkande, men, tja, tillbakalutad jazzsoulfunk finns det många som gör. När jag upptäckte Ross Couch 2007 var det genom hans vemodiga och själfulla house. Musik som visserligen också många andra gör – men få lyckas packa musiken lika full av hjärta som det Couch skapade med Into the Night och Make a Difference. Lyckligtvis var ordningen återställd när Main-mixen landade, då blev det precis så pianodroppande snyggt som jag hade hoppats. Men det var faktiskt i klubbmixen som Summer in September lyfte sig sitt sista snäpp. Då får Keelys brustna hjärta sällskap av sällskap av en betydligt mer livlig basgång och stråkstötar. Den här gången vinner faktiskt vokalversionen över instrumentalversionen, även om det jag gladeligen packar med mig både som regnsällskap.

Illusive Hypnotized (Alternative Mix)
Jag är en sucker för stråkar. Så är det bara. Framförallt vemodsblå stråkar, precis sådana som Illusive får till i sina allra bästa stunder. Som flera andra Illusive-låtar är skillnaden mellan remixerna, av Ross Couch själv, subtila, men det är i detaljerna som magin täljs fram. I fallet Hypnotized är skillnaden mellan mixarna kanske mer finstilt än någon gång tidigare och det handlar i grund och botten om samma färgpalett, men olika detaljblandningar (som en försynt gitarr i alternativmixen). Någonstans i millimeterdetaljerna avgöras slaget till just alternativmixens fördel, även om båda är fantastiska. När stråkarna i den smyger igång kring fem minuter träffar Hypnotized rakt i hjärtat.

Yuma Trace of Wind
Ja, va tusan. Trace of Wind är egentligen inget mer än en alternativtagning av Strings of Life. En slagsmålsklubbande duett mellan ett hysteriskt housepiano och stora stråkar. Nu låter det som att det här skulle utgöra något slags problem, men så är förstås inte fallet. Housepiano? Stråkar? Strings of Life-melodi? Jamendåså.

Lyssna hos youtube

Blame Hold the Sunshine
Av all drum’n'bass som sprutar fram är det säkerligen inte särskilt förvånande att det är musiken i liquid funk-facket som ligger en melodijunkie som mig närmast hjärtat. Och även om Hospital Records är bolaget med stort ”B” när det handlar just om liquid funk så finns det andra bolag. Blame ligger på ett av dessa. 2008 hette Blames bästa alster Hold the Sunshine, själfull drum’n'bass när den smattrar som vackrast. Rösten som dök upp här och där tillhörde Diane Charlemagne, som bland mycket annat var frontfiguren i Urban Cookie Collective och kunde höras i Goldies banbrytande drum’n'bass-klassiker Inner City Life. Vore förstås slöseri att bjuda i en som Diane och sedan begränsa hennes insats till lite bakgrunds oooo-oooo:ande. Sagt och gjort, det blev en vokalversion också – som lagom förvirrande nog fick titeln Keep the Sunshine. Diane i all ära, men i det här fallet smakar mindre faktiskt mer.

Cazals Somebody Somewhere (Lifelike Remix)
Textraden I’m just a hopeless romantic with a dirty mind är strålande och videon är i sin enkelhet så übergullig att det inte går annat än att älska den (tänk Massive Attacks Unfinished Sympathy möter Roger Sanchez Another Chance), men det var först när Somebody Somewhere tagit omvägen via Paris och Lifelikes studio som alla musikaliska pusselbitar föll på plats. Originalet är inte helt oäven powerpop, men har man en gång hittat sin plats i Lifelikes analoghouseuniversum så är det förstås inte en rättvis fajt någonstans.

Natasha Bedingfield Angel (Moto Blanco Club Mix)
Efter att ha kört över världen med pastellsprakande bagatellpop av bästa sort på sina två första album tyckte Spice Girls på sitt tredje och sista (?) album att det var dags för lite ny riktning. Vägvisaren pekade på modern r’n'b. Ett telefonsamtal hade några av de stora i genren rekryterats, bland dem Rodney ”Darkchild” Jerkins. Hur Natasha Bedingfield resonerade när hon åtta år senare gjorde lite av samma resa har jag ingen aning, men Angel är i sin ursprungliga form även den skriven av Jerkins. Nu är det förstås inte den versionen vi tar med oss här. Istället blir det ett dopp i remixpoolen och vad finns väl där om inte en Moto Blanco-mix? Housepiano, stråkar, lite girl power-vibbar, några få Jerkins-ekon och en väldigt snygg refräng. Det är ungefär allt som behövs.

ALLA DELAR 2008

100 fantastiska låtar 2008

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007